BUS julfest

I fredags, den 11 december, anordnade BUS julfest, ett av årets största och viktigaste evenemang. Mycket jobb med planering, transporter, matlagning, inköp och röjning före och efter. Och inte minst: själva genomförandet med social samvaro, ätande och drickande, julklappsutdelning och minglande med debutanter och veteraner. Ovanligt många snapsvisor framfördes och sent blev det. Vi som jobbade in i det sista kom iväg 00.10 den 12 december och jag tror alla var rätt nöjda. Idag, måndag, har jag hämtat de sista resterna med tomglas, odruckna öl och överblivna vinboxar.

Ett fyrtiotal författare festade och roade sig. Ingen nämnd (och ingen glömd) förutom vår tomte, Bengt Ingelstam, som gjorde en stark insats.

Bloggning med trådlöst nätverk

Några av mina klasser jobbar med femminutersanföranden under denna vecka. Det blir ömsom vin, ömsom vatten, men på det hela går det bra. I år har de hjälp av internet och Youtube eftersom vi sitter i en hyfsat välutrustad sal. I morse fick jag och resten av publiken se och höra en del om och av Micael Jackson, en japansk pansarkryssare och en del annat.

Nu har vi dragit in en datavagn i klassrummet eftersom vi har trådlöst nätverk. En elev har visat mig kemiexperiment som han gjort tillsammans med Unga Forskare och de andra sitter och stirrar i sina burkar medan jag passar på att blogga - också i en dator från vagnen. Ovant att jobba muslöst dock.

Glögg och julmust

Jullovet närmar sig, så även BUS julfest. Det blir nästa helgs prövning eftersom det innebär en del jobb med att frakta nödvändiga drycker till och ifrån. Tillfredsställande att skrivandet börjar komma igång igen. Knåpade lite med Victors och min nästa ungdomsbok idag. Den måste bli färdig i år. Men slutet närmar sig. Bara en fjärdedel återstår.

Så ska det låta

Alla musikälskare (jämför med gamla Brasses enmansband) bör ta en titt på youtube där det finns en uppvisning med Tico Tico på gitarr, men inte vanlig gitarr bara utan fyrhändig! På samma gitarr inför publik. För mig en njutning och ekvilibristisk uppvisning och som förvånad åskådadare undrar man som när man tittat på trollkarlar, s.k. magiker: "Hur f-n gör dom?"

Att baxna eller inte baxna

Idag hade jag en lektion tillsammans med byggare årskurs ett. Inne i rummet fanns också ett par killar, några år äldre än mina sextonåringar, som bytte lysrör och lagade gardiner. Vi gick igenom en text som handlade om hur duktig Gustav Vasa var som talare. För att få sin vilja igenom och få bort de katolska biskoparna använde han ren utpressning. Bland annat påpekade han att han räddat livet på hela befolkningen genom att på egen bekostnad (lån som någon fick betala?) föra in "spannmål, råg och malt från främmande land". Att ingen visste vad spannmål var förvånade inte, men att även ordet malt visade upp ett komplett antal tomma blickar gjorde mig konfunderad. När jag frågade om ingen visst vad malt används till och inte fick svar brast tålamodet på en av reparatörerna som röt till: -ÖL!

Elevernas såg förvånade ut över utbrottet och såg mest ut att tänka sitt vanliga: Va? så jag passade på att tillägga att öl är något de kanske kan få dricka och njuta av när de blir stora. De är ju uppenbarti kvar i läskåldern, på gott och ont.

Söndagsbio

Igår blev jag ombedd att köpa mobilt bredband till en kollega. Det var extrapris och jag åkte till Heron city. Passade på att köpa biljetter till nya Millenniumfilmen, Luftslottet som sprängdes. Vi såg den idag på eftermiddagen och den var OK, som väntat. Men salongen var nästan tom trots att filmen hade premiär i fredags. Fast det är klart: De kör åtta föreställningar om dagen bara i Kungens kurva.

Ikväll blev det Järnkorset med James Coburn. Hade ingen lust med feta grekiska bröllop eller Troja, som jag nyligen sett på arbetstid.

Lång dag med helgon och skurkar

En lång dag avslutades med en "sån där Wallanderfilm" med Mikael Segerström i en skurkroll. Två klasser har fått kämpa med en artikel i form av en ledare klippt ur DN. Den handlade om invandring och vem som ska bestämma om den. Begrepp som arbetskraftsinvandring, asylsökande och migration dök upp och kunde ventileras. En gästelev undrade vad "genre" betyder och fick fnysande svar från ordinare lärjungar som raskt förklarade var "schanger" är för nåt. Inte illa när man kan se att nötande ger resultat. En annan klass kämpade med en text om heliga Birgitta. En av eleverna knäckte lätt min associationsgåta på tavlan: Heliga Birgitta - min fru - vår fru - Notre Dame - ?

Jobbet avslutades med "öppet hus" som ordnas för att värva elever inför nästa läsår. Det kom så många att det kändes meningsfullt att stanna till 1900. Men nån rusning var det inte. Å andra sidan fanns det tid att tala med alla elever och föräldrar som dök upp. Jag träffade ett dussintal.

Monica Zaks nunna

Var ikväll på KB och lyssnade på Monica Zak som berättade om sin nya bok, Offensiv Röda Nunnan. Intressant på flera sätt: SVT visade igår ett program i serien Hemliga rum som visade att Nelly Sachs möblemang finns i ett hemligt, underjordiskt rum på KB. Hon skänkte det och allt finns uppställt som det stod i hennes lägenhet på Bergsunds strand en gång i tiden. Man har försökt avhjälpa källarkänslan med ett stort foto på väggen (tyvärr svartvitt), som föreställer utsikten från hennes fönster. Bilden visar Gröndal och berget mitt hus vilar på.

Monica Zak berättade fängslande om gatubarn och utrensningar av sådana i Guatemala. Förfärliga levnadsvillkor, som hon på olika sätt dokumenterat och gjort litteratur av med stort engagemang och under eget risktagande.

Bowmore, Bowmore med flera

En ny vecka har inletts efter en omväxlande helg med barnkalas i Märsta och herrmiddag med whiskyprovning (helt separerad från barnkalaset). Idag på eftermiddagen har jag och en viss Jan Lidén smidit planer om att skriva om arbetarlitteratur och jag har hittat intressanta texter på nätet om detta ämne och även om den Birgitta som blev kallad helig efter att hon ingått änkeståndet och sedermera avlidit.

Vaccinering och ubåtar

Idag genomfördes elevvaccinering på min skola. Några stycken satt och hängde i vårt personalrum efteråt, personal och elever tillsamman och i samråd. De såg inte så pigga ut. I svälja verket har jag inte sett nåt liknande så jag hämtade kameran i avsikt att dokumentera en rapport. Tyvärr dog batteriet när jag skulle föreviga raden av vaccindoser på bordet i konferensrummet. Åtta skolsköterskor hade anlitats. De jobbade bra. Enda problemet var - enligt vår sköterska - hur de skulle hinna fika tillsammans. Jag tyckte det såg ut som om de klarade det galant, i alla fall att döma av ljudnivån. Frågan är hur de klarade att jobba tillsammans i det trånga utrymmet. Tydligen känner de inte till begreppet schema.

Filmen om Frankensteins monster tog slut förgången natt och Ubåt anfaller tog vid, en klaustrofobisk film från 58 med Burt Lancaster och Clark Gable. Det vi tittare ska engageras av är att båda vill vara ensam befälhavare. Burt är populärast bland manskapet och Clark är högst i rang, men han har råkat sänka ett antal ubåtar tidigare och hamnat på staben, ett öde värre än döden. Men han har fått en ny chans att lossa på slipsen. Det blir spännande att se hur det går när japsen anfaller.

Kan det vara så att Mary Shelley arbetade med symboler och hjälplösa Elisabeth är hon själv, hennes fästman doktor Frankenstein - den experimenterande - är Percy Shelley medan monstret - det konstgjorda - är snobben lord Byron?

Schlagerspöken hälsar på

Min chef kallade till möte "som vanligt", varpå jag svarade att "vi måste sluta träffas så här" och hon svarade med att fråga om jag hade nåt förslag. "Jag kommer ikväll under balkongen," blev mitt givna svar.

De gamla schlagerlåtarna håller, inte minst med tanke på all den samlade visdom som fanns i dem - jämfört med dagens motsvarigheter. Åke Söderblom stod för detta tydliga meddelande en gång i tiden - i början av trettiotalet - och Karl Wehle sjöng. Jag tror att Fridolf Rhudin gjorde en parodi på låten i filmen Fridkolf i lejonkulan (har inget med Dramaten att göra). Fridolfs vissling var så klart usel.

Åsikter i all ära

Det är trevligt med åsikter och jag brukar uppmana mina elever att skaffa eller tillägna sig sådana. Då brukar de säga: "Va?" Och min standardreplik är då förstås: "Så säger en riktig gymnasieelev." (Man kan förstå vilken effekt alla gymnasiereformer haft.) Då svarar eleven: "Va?" i ett något högre tonsteg och ser rätt förvirrad ut. Och då svarar jag: "Jag älskar det här jobbet." Vilket ger upphov till elevens tredje: "Va?" i ännu högre ton. Så där kan vi hålla på och det är ganska kul, i alla fall för mig.

Något mindre kul är förekomsten av alla klåpare som ska tala om för mig och mina kolleger hur skolan ska skötas. Ju längre från verkligheten desto bestämdare åsikter. När såg vi senast en debattartikel från en lärare? Möjligen kan en facklig företrädare förekomma i en tevesoffa medan de som företräds är på väg till jobbet. Finns det något annat yrke som det finns så många åsikter om hur det ska skötas och reformeras och sparas på?

Mankell och Kårhuset i Stockholm

Såg intervjun med Mankell ikväll. Mycket sympatisk man och författare, mångsidig och klok. Man blir sugen på att skriva böcker och bli lika rik och berömd. Att bli lika trevlig är nog svårt . Det måste vara en medfödd talang. Märkligt bara att han sa att han struntade i gymnasiet och inte tog studenten utan gick till sjöss och bodde i Paris. Varför satt han då och skalade plugg på Kårhuset i Stockholm under ockupationen 1968? Jag menar om han inte var student? Han sa visserligen att han blivit påpucklad av polisen i Paris under demonstrationer samma år. Kan det vara orsaken till att han stödde stockholmsstudenternas oklara krav som Anders Carlberg framförde?

Insomningstips

Dags att ladda upp inför måndag och en ny vecka. Jag gör det med hjälp av min nattfilm: gamla Frankenstein med Boris Karloff. Den filmen ansågs så otäck att den först förbjöds i Sverige när den kom, 1932. Men med tre bortklippta minuter släpptes den samma år. En annan lustighet är mannen som i början av filmen står på en scen och varnar känsliga personer, ungefär som våra tevehallåor.

Vaccinering och Stadsmuseet

Igår ringde vår syv (studie- och yrkesvägledare) till en kollega som trängs i ett arbetsrum tillsammans med mig och fyra andra. Hon undrade vad han sagt till en elev som blek och darrande stod inne på hennes expedition. Var det verkligen så att eleverna skulle komma till skolsköterskans mottagning och lägga sig i en rad på golvet med neddragna brallor för att få sig en vaccinationsspruta med assistans av oss lärare?

Min kollega Mårten försäkrade med ett snett leende att det var ett skämt "ha-ha" och jag såg eleven framför mig: en artonåring på omkring 185 cm, duktig i alla ämnen och ordförande i elevrådet, men i alla fall...

Vid besök på Stadsmuseet i veckan med en grupp från Slf fick jag syn på ett stort foto från Hägerstensåsen. En buss hade rammat en kiosk nån gång under året 1955 och händelsen bevittnades av en stor unghög och jag misstänker att min fru var en av de nyfikna som avbildats. Därför måste vi dit idag med förstoringsglas. Tänk om det är ett ekon från hennes barndom som visas på museet?

Ett långt samtal

Det blev en snärjig dag eftersom medarbetarsamtalet med min närmaste chef Mia tog två timmar istället för en. Men samtalsämnet var så intressant och jag är glad att jag just nu arbetar i ett sådant klimat att jag kan framföra vad jag anser. Det är ju långt ifrån självklart i dagens arbetsliv. Men cirklarna rubbades i alla fall, inte minst därför att min lärarkandidat Åsa är så exemplariskt intresserad och hjälpsam och arbetsvillig. Det samarbetet är så intensivt att jag inte hunnit vrida på huvudet och titta på väggalmanackan idag. Om jag hade gjort det hade jag sett att jag bestämt mig för fortbildning även ikväll: Stadsmuseets utställning om Stockholm i filmat tillsånd (som jag visserligen sett en gång), men som tur var ringde en medarbetare i SLF, Svensklärarföreningen, när jag satt hemma och började gå igenom dagens hemmail och undrade och en kvart senare var jag där. Tur att man inte bor på landet. En mycket givande dag och kväll. Nu måste jag göra en lista över morgondagens plikter.

Ulla Rhedin

Var på fortbildning med BUS ikväll i Författarnas hus. Ulla Rhedin, som forskat och kommit till en del slutsatser och hittat en del intressanta teorier om samband mellan barnbokens text och bild berättade en del om sina rön. Hon presenterade också en del danska och norska böcker och författare. Kunnigt och givande även för mig som inte just nu har för avsikt att göra bilderböcker. Men jag blev inspirerad att tänka om när hon berättade om danskarnas ironiska och allt annat än politiskt korrekta ton i böcker som skrivs och ges ut där.

Sveriges Kommuner och Landsting

SKL har gjort ett utspel angående lärarnas arbetstid vilket har lagt sordin på stämningen på min arbetsplats, liksom - förmodar jag - på andra liknande arbetsplatser. Södertälje kommun har lagt in önskemålet i en så kallad utbildningsplan, i vanlig Stalinordning. Det handlar om att arbetsgivaren ska ta makten över arbetstiden. Min lärarkandidat som ska prova på att hålla sin första lektion på fredag känner sig nu tveksam till att gå in i yrket eftersom hon valt det med tanke på den relativa frihet som ändå finns trots att tumskruvarna redan dragits åt några varv och statusen är betydligt lägre än då jag började för några decennier sedan.

Fortsatt juryarbete, kompromiss

I fredags träffades juryn och det visade sig att vi skulle enas om tre texter som skulle vinna denna omgång och publiceras i Länstidningen. Vi var ense om två av de tre, men fick kompromissa om en av dem. Gissa vem som ska formulera motiveringarna till att just dessa texter valdes? Rätt gissat! Som tur var slipper jag skriva motivering till en av texterna som jag anser idiotisk i sammanhanget, men samtidigt fick jag släppa en som var riktigt bra. Ett litet delikat söndagsjobb.

När de tre publicerats tar omgång två vid och då är det fortsättning på de tre publicerade som ska skrivas av skolbarnen i Södertälje. Det är tydligen viktigt att inte alla vinnare kommer från samma skola, en synpunkt som jag inte har särskilt stor förståelse för; kanske det säger något om mig själv - att jag är mera elitist än politiskt korrekt?

Postproblem

Nån mer än jag som har drabbats av Postens nya nedskärningar? Jag syftar på tidigareläggningen av brevlådetömningar. Mina närmaste lådor töms 1700. Ett par lådor som för nån vecka sedan tömdes 1900 och 2000 töms nu också 1700. När jag ikväll jagade till Hornstull, där man förr tömde 2200 visade det sig att man där tömmer lådan 1900 och vid Centralen numera redan 2000. Botten Posten! Snart får vi åka runt med breven själva - fast då sparar vi in på frimärken förstås. Lika bra att montera ner Posten och skicka våra löner direkt till Generaldirektören utan onödiga omvägar.

Dessutom försvann tre försändelser i somras, vilket gjorde att jag fick betala en påminnelse på 500 kr och miste ett par filmer - de senare ersattes, men inte av Posten.

Välja och vraka

När jag fick en idé till denna blogg började datorn krångla. Då försökte jag ta bort sådär 1500 gamla mail, men det blev tydligen för mycket för den här gamla maskinen. Tänkte skriva om hur juryarbetet fortgår: Vi fem ledamöter har fått 32 texter av vilka vi ska välja fem var. Det ser ut som om fyra av fem är eniga om åtminstone två av dessa förslag. Spänningen stiger.

Vi väljer och vrakar. Sortering på flera fronter.

Juryarbete

Idag har jag suttit, eller rättare sagt medverkat, i en jury. Det är inte som Tolv edsvurna män eller nån annan amerikansk rättegångsfilm. Långt därifrån. I detta fall gäller det att föreslå en fortsättning på en bok, nämligen en kommande i serien Lasse-Majas detektivbyrå. Det har flutit in 189 bidrag från skolbarn i Södertälje, så visst finns det en potential. Men alla bidrag har handlat om samma sak och jag fick alla idag på förmiddagen, 110 sidor, så det gällde att läsa snabbt. Egentligen skulle jag ha valt ut tio bidrag som bör gå vidare senast klockan 15 idag, men jag måste göra en del annat så jag blev tvungen att skaffa mig några timmars respit.

Imorgon skickas listan på alla förslagen ut till oss jurymedlemmar - som tur är är vi inte så många som tolv - och sedan skall vi enas om ett mindre antal bidrag... och ett mindre, tills vi hittar en vinnare om drygt en vecka. En grannlaga uppgift. Kanske vi hittar en blivande författare, kanske vi tar död på 188 författardrömmar.

Wenn jemand eine Reise tut...

Under en i dagarna genomförd kortresa till Tyskland lyssnade jag och min medpassagerare till två böcker. Den första var Glasbruket av Arnaldur Indridason, en isländsk författare, något som man kanske kan lista ut genom att stava sig igenom namnet. Boken är en polisroman med handling som utspelar sig i isländsk miljö och bara det gör boken läsvärd. Den andra boken var en kort Nesser på fem cd. Den handlande om en översättare i det välanvända frisiska landskapet som upptäcker att författaren till boken han diskret översätter är ett mordoffer och inget självmordsoffer som man först tror. Boken heter Rein, liksom boken som boken som översättaren jobbar med. Tyvärr saknades sista cd:n så vi fick inte veta hur det gick till sist.

För övrigt var det skönt att åka iväg ett tag. Vättern och Sundet och Stora bältbron är alltid trevliga att återse, liksom varuhuset Citti.

Det kom en kvinna...

Det kom en föredragshållare idag och vi var tvångskommenderade till aulan, som är mycket obekväm, från 830 till 1200. Tanten talade om att vi inte kunde sätta betyg. Hon kunde förstås. Var expert på det mesta och hade jobbat med allt. Min bisittare undrade stillsamt varför hon inte fått Nobelpriset. Hon tröstade oss medatt det kommer att "finnas pengar till implementeringen", vilket betyder att hon kommer tillbaka, för det är såna här föreläsningar pengarna kommer att gå till. Klart att hon är entusiastisk för 20000 per halvdag.

Man är i fel brasch. Buskis lönar sig. Har för mig att det onödiga bolaget heter Lärarfortbildning AB.

I alla fall konstaterades - gissa av vem - vid utvärderinget efteråt att hon haft en ful och oläslig power point, distraherande kort kjol och att det hon hade att säga var femton år gammalt och snart överspelat eftersom det lär komma ett nytt betygssystem.

Vandring på Knivsöder och Långholmen

Idag gick jag med några kolleger en tur på Knivsöder, denna påhittade stadsdel, i alla fall till namnet. Vi tittade på den förskräckliga Hornsgatan, Sveriges västa och Lundagatan där Lisbet Salanders kompis blev kidnappad i filmen Flickan som lekte med elden och stället på Hornsbruksgatan där fotbollshuliganen från Göteborg blev mördad och parken vid Högalidskyrkan där ett mord skedde (en pedofil blev belönad) i Uno Plamströms Hundarna yla för lik och Långholmen där skarprättaren Dahlman avrättade Ander med den nya giljotinen 1910, Sveriges sista lagliga avrättning.

Det är inte klokt vad man kan roa sig med på en kompetensutvecklingsdag. Som väl var kunde vi avrunda med lunch på Hakkis i Liljeholmens gamla stadshus och bad, bastu och softning på Liljeholmsberget.

På Älvsjömässan

Besökte Älvsjömässan idag. Varje år vid den här tiden pågår något som kallas Skolforum. Skolfolk rekommenderas att komma för att få inspiration. Det är en ordinär, till största delen kommersiell mässa med dyra seminarier, förlag och myndigheter, föreningar och diverse organisationer som hoppas kunna intressera. Jag har utarbetat en taktik: Seminarierna struntar jag i. (En gång höll jag i ett om pojkars läsning och fick några tusen för besväret och en utskällning av min dåvarande chef för att jag inte suttit med honom och lyssnat på kolleger som berättade om något projekt de arbetad med.) Jag kammar igenom alla gångarna i den avlånga mässhallen. Det är sju gångar och jag börja utifrån och arbetar mig inåt. Medan jag gör det stannar jag och talar med folk i montrarna, deltar i tävlingar och skriver på intresseanmälningar. Från början ser jag till att få tag på en kasse och i den stoppar jag pennor, böcker och broschyrer och godis i papper, så mycket som möjligt utan att väcka alltför mycket uppmärksamhet. Idag blev jag stoppad en gång när jag tog en folder om "likabehandlingsplan". Den ingick i ett paket som inte var tillgängligt.

Det var en händelserik dag med demonstrationer av smartboard utförd av tolvåringar, läsplattor som visades av en jättestor HD-ägare och digitala kartor för mellanstadiet. Dessutom fick jag det tvivelaktiga nöjet att lyssna på både kulturministern som delade ut pris till ett välskött bibliotek i Skåne(!) och skolministern som gav skolan betyget 3(!). Vad ger Ni mig för det? Till sist var min kasse, som förökat sig till två, så tung att jag måste släpa mig ut och hem för att pusta ut.

Intrycket var att intresset mattats av något. Det såg ut att vara färre utställare och färre besökare än för några år sedan och jämfört med Bok&biblioteks i Göteborg är det "blaha". Inte en enda bekant såg jag under timmarna jag var på plats.

Eftermiddag med Ulla Olsson och Herrorkestern

Efter en lördag med högskoleprovet i Norrtälje var det skönt att koppla av med en extra tidningsläsningstimme idag. Men inte nog med det: dagen förgylldes ännu mer av Ulla Olsson och Herrorkestern på Louis på eftermiddagen. Det svängde i den fullsatta restaurangen och låtarna ringer fortfarande i öronen, flera timmar efteråt. Jag ångrar bara att jag inte tog en bild så att jag hade fått med den röda klänningen och de långa, svarta handskarna och gänget som spelade. Men bot och bättring kommer.

James Joyce i skolan

Idag skulle årskurs tre på gymnasiet redovisa ett litet grupparbete. Uppdraget fick de förra fredagen: att välja en av mellankrigstidens nya berättargiganter, bilda en grupp och läsa nåt om författaren, nåt om hur han skrev och en textsnutt ur nån av skolans antologier. I det läget delar erfarna elever upp jobbet och löser det på enklast möjliga vis, vilket också är meningen. Alla ska få nosa på berömdheterna så att jag kan påstå att mina elever känner till gubbarna. Nu var det Joyce, Proust, Hemingway, Kafka och Gorkij (som egentligen är äldre än de andra). Bra spridning beträffande språk, geografi och berättartyper.

Efter mitt "Sätt igång!" blev det mycket tyst idag. Tre av grupperna hade ingenting att säga. Gruppen som skulle berätta om Hemingway saknade en medlem, men redovisade i alla fall eftersom de lärt sig att de närvarande styr verksamheten och att svikare får klara sig på egen hand, utan gruppen. Det gick nöjaktigt med "Lejda mördare", men varken de redovisande eller klassen förstod varför boxaren "fegt" gömde sig hemma och inte kom ut och slogs mot mördarna.

Den andra redovisande gruppen som valt James Joyce fick inte med sig sin fjärde medlem. Han ville inte vara med, hade inte gjort sin del av jobbet. De två första talarna berättade om författaren och om isbergstekniken. Men till min förvåning började killen som skulle kommentera texten (ur Odyssevs) att tala om en dräng och Nergårds-Anna och Småland på artonhundratalet. När jag påpekade att det skulle handla om Joyce försvarade han sig med att texten "stod i boken" och att det var presentation som gällde. VAD presentationen gällde tyckte han inte var så noga.

Fortsättning följer.

Männen som älskar tåg

Skickade idag recension om nya boken Trainspottern av Åke Johansson. Den innehåller berättelser och historier om tåg och med tåganknytning. En utmärkt miljö för diverse berättelser och förvecklingar eftersom där finns personal, passagerare och olika typer av tåg och tågbanor. En oändlig källa till roliga och sorgliga och spännande saker som kan hända och händer.

Det finns massor av människor som har insett detta och många som till och med tycker att tåg är nån sorts högre väsen, nästan dyrkansvärt. Min kusins man Sture är sådan. Han är aktiv medlem i nån sorts museijärnväg i Värmland, föreningen Ångrike Fryksdalen och när han åker tåg försöker han alltid få åka i loket tillsammans med lokföraren. Säkert har han kört flera gånger också. För han har svada och övertalningsförmåga, men så har han också ett förflutet som både lärare och riksdagsman. En mycket trevlig man tycker jag och jag är glad att han är gift med min kusin. Men är det verkligen så roligt att se räls och syllar försvinna in under tåget? Själv föredrar jag bilen eftersom jag slipper passa tider och kan svänga och styra nästan vart jag vill och slipper färdas på räls - även om tåget är kraftfullare.

Dags att ta tag

Det händer saker i Föreningen Arbetarskivare. På ett medlemsmöte för Stockholmsavdelningen ikväll diskuterades en påbörjad, kommande antologi, föreningens tjugoårsjubileum som ska genomföras under nästa år och en skrivcirkel. Läget för att få ut texter som slår underifrån borde vara på topp nu, i detta politsika läge. Vem för vår talan bäst?

Varning för folkpartiet

I en debattartikel i DN i dag påstår några potentater från folkpartiet att de vill förstatliga skolan, ja - nästan i alla fall. Det ser mest ut som ett taktiskt utspel i lagom tid före valet. Turerna i denna fråga har varit många och fp har för det mesta haft fingret i luften och nu är det väl riskfritt läge. Det hördes inget krav om förstatligande från Björklund när han tidigare som skolborgarråd försökte diskutera med SKL (skolans huvudman, Sveriges kommuner och landsting) och fick medge att "de lyssnade inte". Det har lärarfacken också lärt sig efter kommunaliseringen av skolan.

Det skulle förvåna mig om fp får med sig andra partier på detta krav och om detta blir en valfråga. För ett par år sedan fick man för sig att skolan skulle omorganiseras igen efter förra misslyckandet och det skulle finnas "en bred majoritet" som backade upp, med "piloter" som utsågs på skolorna. Sedan gick luften ur och partierna och blocken är lika splittrade igen.

Man kan också fråga sig varför allianspartierna debatterar i DN. Träffas de inte och snackar ihop sig eller är det bara fingrar i luften igen?

Ska man tvivla på mänskligheten?

En höjdare inom Röda korset har förskingrat flera miljoner av ideella pengar. Han förmodades väl själv vara ideell och höjd över alla misstankar. Trängselskatterna är också förskingrade, flera miljarder. I alla fall går det inte att få reda på vart de tagit vägen. Men de som var kritiska mot att pengarna användes till att förbättra och utöka vägnätet kanske är mindre kritiska. Å andra sidan står det i samma tidningsartikel att 53% är nöjda med avgiften och att 17% vill höja den. De sistnämnda kan vara billösa som gärna ser att andra betalar skatt, men att över hälften är nöjda med ett blockövergripande politiskt svek gör att man tvivlar på mänskligheten.

En av mina klasser fick lyssna på Spike Jones idag, Hawaiian War Chant. De såg tvivlande ut, men sa varken bu elller bä. En annan klass började studera medeltiden genom att läsa texter om och av Augustinus och skriva kommentar om valfritt avsnitt. De verkade ganska nöjda. Man blir förvånad.

Vem är roligast - Björn Ranelid eller den äldre generationen?

Samtal med den äldre generationen (äldre än min):

Detta kunde avlyssnas i min bil igår (om nån hade suttit i baksätet):

DÄ: Det har visst inte slutat regna i all fall.

Jag: Jo, det har slutat. Det där är bara stänk från andra bilar. (På vindrutan)

DÄ: Men det kommer lite i alla fall.

En sak att grubbla på är varför det är tabu med roliga böcker här i landet. Vi har ingenting i jämförelse med Tre män i en båt eller Moment 22. Hagge Geigert raljerade på sin tid om den obefintliga tyska humorn i boklådorna. Men de svenska hyllorna är ilika smala. Nån dammig Tage Danielsson eller en liten Rickard Fuchs och en bok om tanter av Mark Levengood. Det som möjligen kan anföras är att vi tycks gilla citatböcker. Men roliga romaner är det tunnsått med. Vem skrattar åt Björn Ranelid? Jag menar hans böcker; eller Kerstin Ekman eller Henning Mankell för den delen. Vad är det för fel på oss? Eller är det förlagen som inte vågar? Eller har man/nån bestämt att "svenskar gillar inte roliga böcker"?

Lasse Eriksson försöker i alla fall och det är lovvärt. Han gjorde en god insats i montern på bokmässan i Göteborg i år så jag köpte två böcker av honom. Några skratt blev det.

Karl Gerhard och Frankie Laine

Tack vare att vi fått smartboard på skolan har jag också fått internet med stor skärm i ett klassrum och tack vare det kan jag illustrera vissa av mina inlägg med musik och bilder från Youtube. Idag blev det sången om OK Corral med Frankie Laine från Sheriffen i Dodge city när ordet Boot Hill-kyrkogård dök upp. Med en annan klass avslutade jag antiken avsnittet med Karl Gerhard och Den ökända hästen från Troja. Den låten var illustrerad med bilder på Quisling och andra. Jag tror gossarna blev litet tagna när jag berättade om bakgrunden. Leve internet!

Sundhage, ostmiddag och Knivsöder

Idag var jag på 70-årsuppvakting. En pensionerad kollega fyllde och ett par av oss som var med erinrade oss att vi var på plats även för 20 år sedan - och kommer kanske att vara där om 20 år igen. Vem vet? Det blev alltså ostbricka till middag idag, utan anständiga tillbehör eftersom jag kör bil.

Hur som helst, det blir inte riktigt detsamma utan kött.

Några av mina elever slet med en artikel från DN:s sportsidior. Den behandlade frågan om Pia Sundhage ska ta över som ledare för herrlandslaget i fotboll. Inte för att hon är ledig och inte för att hon är tillfrågad, men en halvsida i seriösa och malliga morgontidningen blev det i alla fall.

För egen del inbjöd jag kollgerna till en promenad på Knivsöder den 27 oktober med tillhörande lunch i Liljeholmens gamla stadshus och bad med tillbehör på Katrinebergsbacken. På hemvägen började jag lyssna på pseudonymen Arne Dahls tionde bok om poliserna i A-gruppen i Stockholm med Paul Hjelm och de andra. Det var av Dahl jag första gången hörde uttrycket Knivsöder, men nu finns det på nätet i både ord och bild. Wikipedia och jag är helt överens om att uttrycket kom till först på 1990-talet. Kanske var det Dahl/Arnald som hittade på det.

Alla satt och läste

En klass bestämde igår att studera medeltiden genom att läsa en klassiker där handlingen utspelar sig före den s.k. vikingatiden. Efter min högst pesonliga och improviserade power point-genomgång av tiden mellan Roms fall och renässansen fick de fyra alternativ att välja mellan och av någon anledning valde de att läsa Tristan och Isolde. Då hade de förstås inte sett min rejäla bunt av genomgångsfrågor, men den fick de se och känna på idag.

De flesta satte igång, men en liten kvartett med oroliga och okoncentrerade började leka med mobiltelefoner, ställa onödiga frågor, leta efter penna och prata med varandra. Det kunde jag förstås inte tolerera. Man ska ta konsekvenserna av sina eller majoritetens beslut, särskilt om mon inte haft annan uppfattning när beslutet togs. (Skolan ska vara fostrande och ibland demokratisk och gynna ansvarstagande sa rektorn idag.) Det blev nästan helt tyst, ordböcker kom fram och lugnet sänkte sig över rummet.

Fast en kille smygsmsade och en gick till toaletten två gånger och kom tillbaka efter andra gången långt efter det att alla andra hade gått. En annan orolig elev kom fram till mig där jag satt och läste och började fråga något, men avslutade inte utan gick och satte sig.

Det ska bli intressant att se hur det artar sig. Vi ska ta upp saken efter tre lästimmar och se hur långt de hunnit och hur vi ska fortsätta. Leve läsningen och särskilt den på arbetstid!

Hettiterna och järnet

I dag fick en klass i uppdrag att svara på några frågor om filmen Odyssevs. Det visade sig då att de (några av eleverna) inte visste vilka Andromake och Penelope var trots att de både läst text och sett film i flera veckor. En elev påstod att han sett flera filmer under helgen och blandade ihop dem. Som tur var kunde kamraterna, de mera minnesgoda, dela med sig av sin kunskap så att alla fick veta att det rörde sig om Hektors och Odyssevs respektive fru. Tanken var att det skulle gå att enkelt analysera skillnader mellan de båda paren. Hektor vill ut och strida och överger sin fru medan Odyssevs vill hem och räddar sin fru. Det borde vara rätt enkelt att se om man skalar av annat från de olika berättelserna. I bästa fall mindes alla detta, i alla fall en stund, kanske tills annat dök upp utanför klassrumsdörren.

Eftersom detta hände i en av mina bästa klasser kom det också igång ett samtal. Det handlade om metall. Om grekerna på den tiden när trojanske kriget pågick, omkring 1200 f. Kr. hade lärt sig att använda järn och verkligen använde stål som det såg ut som på filmen. Det var hettiterna som började använda järn och de höll kunskapen för sig själva under lång tid, men så småningom fick eller måste de dela med sig och bronsåldern övergick till järnålder i området. men både Hektors hjälm och Zeus fruktansvärda sköld, Egiden, sägs vara tillverkade av koppar, vilket vittnar om bronsålder. Kanske man kan dra slutsatsen att skarven mellan järn- och bronsåldern funnits där nånstans. (Wikipedia verka ha samma uppfattning.)

Fönstersöndag

Seg söndag med noggrann tidningsläsning. Tänkte spara några artiklar för mina elever. I lärarjobbet är man aldrig riktigt ledig. Det är likadant med författeriet. En artikel från sporten, en om "ödesmatchen" igår, då Sverige mirakulöst förlorade mot Danmark. I sportartiklarna finns det alltid intressanta språkliga överdrifter att fundera på. Idrotten är oförtjänt uppblåst i media. Titta bara på alla "presskonferenser" och "analyser" av alla matcher i teve.

Vädret tillät varvad verksamhet i 21-minutersperioder med skrivande alternerat med fönstertvätt. Nu är alla fönster rena och utsikterna har förbättrats betydligt. Tvätten ackompanjerades av Stefan Demerts visor, SJ - gamle vän, Ballanden om den kaxiga myran med flera. Det underlättade arbetet och jag erinrar mig nu att jag förr, på vinyltiden, alltid lyssnade på en lp med Lars Forssell-låtar med Ulla Sjöblom och de andra när jag tvättade fönster. Sånt gör fönstertvätt till en njutning (nästan). Det blev en del skrivet också.

En man vid namn Intrepid

Vid tiden för Churchills begravning i mitten av sextiotalet träffas två agenter som varit verksamma under andra världskriget. De tar sig ett järn och pratar minnen medan begravningen pågår i teven i bakgrunden. Vi såg samma program i min skola när jag gick på gymnasiet. En teve ställdes ut i korridoren och vi elever förmodades vara mycket intresserade av den ändlösa kortegen med alla kostymgubbar. Men Churchill hade varit våra föräldrars hjälte, inte vår.

Agenterna förekommer i en tevefilm som heter En man vin namn Intrepid. Jag har sparat den på två vhs-kassetter. Serien måste vara mer än tjugo år gammal. David Niven spelar den äldre agenten och Michael York den yngre. Ingen av dem åldras nämnvärt på tjugo år och viss spänning uteblir eftersom man vet att de båda (tyvärr) överlever. En som inte överlever är en kvinnlig allierad toppagent som tas av tyskarna, torteras och till sist avrättas. Det hela kompliceras av att hon är så tuff att hon inte avslöjar något för dem som förhör, eller den, en tysk officer som naturligtvis respekterar henne, men ändå måste... Men de uppgifter hon skulle kunna avslöja är falska, vilket hon inte vet. Och det är tänkt att hon ska avslöja det hon vet, så hennes död är helt meningslös. Till yttermera visso är agenten York förälskad i henne. Oj, oj, bara det. York som älskare!

Som en bihandling plockas danske vetenskapsmannen Niels Bohr ut av engelska agenter från Norge, där han jobbar på ett jättelabb i Rjukan, där man framställer tungt vatten som tyskarna vill ha för att kunna tillverka kärnvapen. Denna teveserie skulle ha verklighetsbakgrund.

Inte undra på att det tog ett par veckor för mig att titta igenom de gamla rullarna, eftersom jag somnade och fortsatte nästa natt och nästa och nästa...

Salvador Dalì

Inget om Herta ännu. Jag såg på kulturnyheterna igår och min kollega som är född i Rumänien känner till henne, men har inte läst nåt. Vi får läsa in oss.

Idag var jag på Moderna museet med en elevgrupp i årskurs tre, teknik och data. Allt går igen. Jag var själv där min med min egen klass och min svensklärare när jag gick gick på gymnasiet. Men jag minns inte vilket utställning vi såg. Min lärare hoppade till när Jan Myrdal kom gångandes. Det är mitt bestående minne. "Var det Jan Myrdal?" viskade han till oss och vi nickade eftersom Myrdal var en superkändis på den tiden.

Utställningen för dagen var förstås den med Salvador Dalí och Vezzoli. Vi hade beställt visning och hade tur med en kunnig och entusiastisk guide som också tyckte att våra elever hade tur med "roliga lärare". Vi tog det som en komplimang. Jag tror att det imponerade att mina elever sett "Den andalusiska hunden" i sin helhet, alla de 16 minuterna.

I alla fall var det en njutning för mig som är svag för de mest namnkunniga surrealisterna, Dalí och Magritte, som alltid väcker nya tankar och förbryllande associationer. Vezzoli gav faktiskt en extra krydda. Utställningen kommer säkert att ses av många.

Nisse och general Grant

Så har jag tittat färdigt på Odyssén också och jag måste säga att jag tycker den är bättre än Iliaden, både berättelsen och filmen. Inte för att slutet är lyckligt och mindre förfalskat av Hollywood, men Coppola är kanske duktigare. En elev tyckte att allt som kommit därefter i historieväg är onödiga och bleka kopior av denna fantastiska historia. Hur som helst kan man förstå att den fick efterföljare och det är inte svårt att hitta påverkan i dessa episka mästerverk i vår tids äventyrs- och kärleksberättelser.

Det är också på sin plats att hylla nissar av alla de slag idag. Titta i almanackan!

Vaga frågor och en varning

Ännu en klassrumsinteriör: Genomgången av filmen Troja. En elklass skulle svara på några svävande frågor. Jag frågade till exempel hur man kunde se att filmen var påkostad och om det i så fall på något sätt verkade kvalitetshöjande. En elev exploderade eftersom han inte kände till termer som "påkostad" och "kvalitetshöjande". Han tyckte att frågorna inte handlade om filmen, men jag stod på mig och hänvisade till ordböcker och kunnigare kamrater. Vitsen är att varje elevs kunskapsnivå i möjligaste mål ska höjas och här fanns ett gyllene tillfälle. Jag hoppas att det gick hem och att de olika inlärningssätten underlättade.

Sedan visade det sig att flera elever hade mycket oklara idéer om vem som var vem i berättelsen, t.ex. vem Agamemnon var, och var Odysseus var kung nånstans, så det ska bli intressant att gå igenom resultaten.

För övrigt lyssnar jag på en bok av Jan Mårtensson, Döden går på auktion, en urtråkig deckare en lumphandlare i Gamla stan som problemlösare. Handlingen sniglar sig fram mellan gamla möbler och änkenåder medan hjälten Homan sitter och dricker martini och kverulerar över dagens samhälle inför den enda som lyssnar, katten Cleo. Varning för Mårtensson!

Slutet på Iliaden på två sätt

Idag såg jag tredje delen och slutet av filmen Troja med en klass som nyligen läst om antiken. Då märkte jag att slutet friserats av Hollywood. Agamemnon blev knivmördad av slavinnan som han delat med Akilles till bådas förargelse. I en äldre källa blev Agamemnon mördad av sin halvbror och hustru vid hemkomsten. Dessutom undkom Paris och Helena här, men i ursprungsberättelsen sägs inget om det. Fast det blir ju ett bättre slut om Agamemnon dör: han har ju bara krigat för att utvidga sitt maktområde (och det är ju trovärdigt) och de unga älskande får varandra på slutet. I grundberättelsen var Helenas lagvigda, Menelaos, inte alls lika huliganaktig som i filmen och till yttermera visso plundrade Paris hans skattkammare innan han gav sig iväg med den vackra frun.

Klass protesterade mot att Akilles dog av en pil i hälen medan han drog ut de andra pilarna som satt i kroppen. Visserligen var han osårbar förutom i hälen, men en dödspil i hälen!? Nä, nä.

Söndagspyssel

Lång, skön söndag. Tyvärr blev promenaden som var ämnad att gå till Reimersholme avbruten av regn. Vi hann knappt tillbaka över bron som signalerade för öppning. Som vanligt var det en segelbåt med en mast som stack upp en halvmeter som skulle igenom.

Jag började läsa en bok med den underliga titeln "Fågelflickor och frusna pojkar" och den är skriven av en pensionerad lärare vid namn Christina Monthan Axelsson. Anledningen till att jag lade märke till boken och författaren var att jag gick på ett "nyttigt" seminarium på Bokmässan, ett som jag skulle kunna rapportera till men chef om. Seminariet hade rubriken "Om att se eleven" och det visade sig att även mina båda kolleger som bevistade mässan hittat dit.

Boken verkade intressant. Som författaren påstår finns det inte så många böcker som beskriver skolan inifrån, så den här såg vi till att få köpa ett antal av till skolan. I panelen fanns, förutom författaren - som såg ut att vara en rar gammal tant - även förläggaren med den goda näsan (hon har nosat upp flera nobelpristagare i förväg) och de tjocka vaderna samt märkligt nog min fackordförande Metta Fjelkner. Men seminariet fanns också med i LR:s annons.

Alla tre intygade att det är en bra bok, så nu får vi se. Jag ska försöka kränga en recension om jag gillar den.

Min fackordförande har en märklig förmåga att hålla sig framme. Inte för att jag har nåt emot det, för hon är nog den bästa jag haft, alla kategorier, från LO och "uppåt". Jag skrev en recension av Gunnar Ohrlanders bok om skolan, "Den gudarna älskar..." och när jag fått iväg den kom ett utskick från facket. Det var en text på flera sidor, ett öppet brev till skolminister Björklund med krav på att han ska be alla lärare i Sverige om ursäkt. Brevet var undertecknat av Ohrlander och ... just Metta Fjelkner.

Owe hänger med

"Än hänger gubben med", sjöng Povel Ramel när han var i fyrtioårsåldern, kanske något förvånad över att populartiteten höll i sig. Igår hade jag förmånen att (för 400 spänn) se och höra min gamla idol från femtiotalet, Owe Thörnqvist. Det var på Scalateatern och det var "knökfullt" och vilken stämning! Publiken, säkert ingen under fyrtiofem, sjöng och gjorde rörelser för fulla muggar på Owes befallning. Det var nytt och gammalt blandat och det gamla var bearbetat på olika sätt, så det var inte nån enkel glidning på gammal skåpmat. Och hur orkar gubben? Han är åttio och blev inte ens svettig medan orkestern (en kvartett av killar som var sådär tjugo till fyrtio år yngre) fick ta dubbel paus för att orka med. Medan de vilade berättade Owe historier och sjöng korta texter. Historierna var ganska fräcka - så att kostymgubben bredvid mig tinade upp och gav till ett gnägg. Owe var inte sen att replikera: "Jag tror vi har hittat en nivå här".

54 år i backspegeln

"Motboken slopas från den 1 oktober 1955", målade upptäcksresande Martin Ljung enligt egen uppgift på ryggen när han i slutet av sin sketch/monolog i Djuprevyn 2 meter 1953 (fast det verkar uttalat i tidigaste laget, men det finns anledning till källkritik) simmade över Röda havet. Hans slutord var: "Och jag skulle vilja se den jädra haj som kan sluka det".

Att motboken slopades var det enda som var sant i texten som antagligen skrevs av Ramel och/eller Gamlin. På femtiotalet tyckte vi att Martin Ljung var vansinnigt rolig och "alla", i alla fall barnen, gick runt och försökte imitera hans basröst och alla skämten i Ester, Skojten och Fingal Olsson. Ett av de mest udda var det om motboken som jag lärde mig mera om senare. Jag har till och med min fars gamla motbok i min ägo och datumet glömmer jag aldrig, tack vare Martin Ljung.

Dagens namnsdag: Helge

En av mina favoritskådespelare är Helge Skoog, vars karriär jag följt i många år från Ture Sventon på bio och Krügers svindlande affärer på teatern till enmansteatern Aniara på Stockholms parkteater och vansinnigheterna i Parlamentet i teve. Grattis på namnsdagen Helge!

Det bör kanske tilläggas att Ulla Skoog inte är Helges lillasyster. Det finns många skogar i Vårt land.

I filmens underbara värld

I vissa halvoffentliga miljöer tittas det ibland på film. I skolan måste man enligt "lagen" köpa in filmer som ska visas. Men priset är då inte 39 kronor som i realådan på varuhuset utan omkring 600 kronor. Mediacentralen i kommunen kan köpa in filmen och förmedla den, men budgeten är så klart mycket snäv ("Satsa på vård-skola-omsorg! - Nån.") Vissa lärare går runt detta genom att visa delar av filmer. Kanske del 1 på tisdagen och del 2 på torsdagslektionen? Frågan är hur ämnet filmkunskap ska kunna bedrivas om 20 filmer ska köpas in för sådär 12000 kronor till en liten grupp som har detta ämns som tillval. Ett alternativ är att se filmsnuttar och läsa en lärobok. Det finns en enda på markanden och den är urtråkig och otidsenlig. Ett annat alternativ, som troligen de flesta tillämpar är att titta på det som önskas, med hjärtat i halsgropen. Det är få som har åkt dit i förhållande till det (förmodade) antal som kringgår lagen. De enda som åkt fast är sådana som sålt filmkopior till kolleger och nån som hade en sladdrande elev med en förälder i branschen.

Vad som händer är att det blir rättegång och skolan, inte den enskilde läraren, får böta eller betala ett saftigt skadestånd på omkring 120000 kronor (kanske för förmodade 200 tjuvtittade filmer). Surt i alla fall för att visa film som eleverna knappast hyr eller köper på egen hand.

Att jag vågar skriva öppet om detta för första gången beror på att mina kletiga fingrar för en gångs skull är helt rena. Nu finns det nämligen en licens att köpa för drygt 3000 kronor per år och den berättigar till fri tittning på egenhändigt inköpta och hyrda filmer i sådan miljö som skolan. Enda undantagen är Pippi Långstrump och Star wars 4(!). Jag lovar att undvika dessa alster medan jag med ett par klasser segar mig igenom Odyssén respektive Troja, Hollywoodversionerna av de antika homeriska eposen. De gamla hjältarna och gudarna talar hyfsad och otidsenlig engelska och statisterna flyger runt som plockepinn i storm. Ibland stormar det också på riktigt - fast på film.

En kollega med fru som jobbar på ett hem för senildementa har samma problem, men lättare att komma runt det. Det går ju inte att hålla reda på vad dessa människor stoppar in i apparaterna och om det blir rättegång kan man tänka sig hur advokaten sopar golvet med åklagare, domare och nämnd medan de stackars anklagade gapande klappar händerna, medan personalen sitter med armarna i kors som publik.

Om omfång och debatt

I dagens DN debatteras dagens skola på minst två ställen: på insändarsidan står det att det ställs för låga krav på eleverna och att det är Skolverkets fel och på ledaravdelningen står det att det ställs för låga krav på eleverna och att det är den förbättrade lärarkåren som ska göra detta. Från skolans håll kan jag replikera att det också krävs bättre insändar- och ledarskribenter som vet vad de snackar om. Varför ska det ställas högre krav på lärare om det är eleverna som ska tillgodogöra sig en utbildning? Dessutom har lärarna ingen rätt eller möjlighet att ställa ökade krav på bättre elever när skolorna konkurrerar om skolpeng och inga alternativ finns för elever som inte vill vara på plats. Och vems fel är det? Knappast skolans eller lärarnas.

Att eleverna dessutom är mest inställda på att "slippa" kan också illustreras av att ingen i en klass kunde eller ville förstå vad ordet "omfång" betyder. Till sin hjälp hade eleverna ordböcker, varandra och min korta förklaring som nämnde "mängd" och "mycket eller litet av något". Det kan tilläggas att nästan alla frågade utan att lyssna på att samma fråga nyligen ställts.

Nu ska jag ta itu med dagens försök att "öka omfånget" på mina krav. Det ska bli intressant.

Resan hem (efter Olle Adolphson)

Resan började i Göteborg 12.02 och inte i Skövde. Över fem timmar baklänges på ett sunkigt tåg med slitna säten, nedsölat toalettgolv och sparsamt med vatten i kranen. Men efter en bokmässan har man läsbart i bagaget. Jag började med Aftonbladet. Efter 100 minuter var jag framme vid uppehållet Töreboda, en idyll vid Göta kanal (bilden), men en bedräglig idyll för innanför villagardinerna döljer sig de allra mörkaste av bruna och blå åsikter. Runt om detta paradis breder den långtråkiga Västgötaslätten ut sig. Närke är trevligare eftersom detta landskap är föredömligt litet och lättpasserat. Fast tåget gjorde två stopp i Örebro och en försening uppstod just där. Slutet av färden blev lätt eftersom jag läste en bok jag köpt av Lasse Eriksson: "Humorbefrielse - Humor som HAHA-upplevelse, AHA-upplevlelse som AAH-upplevelse". En märklig och något krystad titel, men boken är en mycket vacker antologi med vinröd pärm och guldtryck och den innehåller texter om just humor, kombinerad med sådant som vetenskap, konst och teologi.

Men även Aftonbladet var roligt denna söndag. Man hade frågat några personer vad som var det bästa med bokmässan och Jan Buse (!), lärare 46, svarade: Böckerna.