Kalla ljuspunkter

Gärna vinter och snö - om det inte vore så förbaskat kallt. En ljuspunkt är utdelningen av Ivar Lo-priset (det ena) på Polstjärnan på författarens 109-årsdag imorgon. Ett plus är återvändandet till lokalen, ett annat är årets pristagare och artister.

avslutat juryarbete

Mitt juryuppdrag som startade med en inledande text av mycket framgångsrika barnboksförfattaren Martin Widmark är nu avslutat. Vi i juryn som försökt bedöma de texter som skolelever skickat in i tre omgångar fick träffa alla pristagarna och deras syskon och föräldrar, författaren samt Länstidningens fotograf och en äldre (kvinnlig) journalist som måste vara välutbildad: Journalisthögskolan minst, för hon frågade de vinnande små författarna - de går i tredje och fjärde klass - "Hur känns det?" Man blir imponerad.

De små skribenterna lyssnade andäktigt till Widmarks berättande om sitt skrivande och några föräldrar och stolta lärare, som jag visst glömt att nämna, undrade om skrivarkurser för sina skyddslingar. Det skvallrar om ett visst intresse och möjlighet till återväxt.

Recension

Efter förrättat värv ska man göra en utvärdering. Den som läst en bok eller sett en film skriver ner sina åsikter och skickar in till Dagens Nyheter för publicering. Alla har kanske inte den möjligheten (att dessutom få betalt för att berömma eller skåpa ut ett verk eller en föreställning), men många skolelever kan lämna in sina alster till sin lärare. Så här skrev en av mina elever om filmen "Köpmannen i Venedig": "Det var bra, dom pratade typ gammal svenska och de pratade typ i dikteri".

Filmen vi såg var versionen med Al Pacino som vi helt lagligt kan gotta oss åt i år.

Om komedi och tragedi

Teatertermerna komedi och tragedi har i dagligt tal urvattnats. Tragedi handlar mest om olyckor, som naturkatastrofer och annat kvällstidningsmums. Komedi anses vara amerikanska filmer "som man skrattar åt". Ett exempel är "Mitt stora, feta grekiska bröllop". Alla vet ju att greker är löjliga utlänningar så det är bara att skratta. Det går bra att börja på vägen till bion.

För att i någon mån illustrera renässansen för en klass visade jag den filmatiserade teaterpjäsen "Köpmannen i Venedig". En av de åtföljande frågorna handlade om genren och hur man kan veta vilken genre det handlar om. I det tryckta materialet som innehöll såväl bokrecension som filmrecension stod att eleverna sett något som klassades som "drama". Men det är en - enligt min mening - slapp benämning på en allvarlig film, ofta med nån relation i centrum. Drama i gängse mening är ett dramatiskt verk, en teaterpjäs.

På baksidan av den tryckta pjäsen i översättning stod det "komedi". Jag hävdade förstås att "Köpmannen" är en komedi eftersom "de får varandra" och ingen dör på slutet. Den elake - här juden Shylock (som dock vinner sympatier i sin berömda monolog) får lång (längre) näsa.

Några av eleverna tyckte dock att det inte var nån komedi eftersom de inte skrattade och filmen var allt annat än rolig. Jag hävdade att de borde inse skillnaden om de tänkte på Hamlet och Romeo och Julia med de tragiska och våldsamma dödsfallen som huvudpersonerna råkar ut för.

Några (andra) elever var helt på det klara med begreppen och uppskattade filmen/pjäsen mer än jag hade kunnat föreställa mig. Kanske diskussionen väckte några bestående tankar och idéer om teaterpjäser, filmer och filmade teaterpjäser och hur begreppen glider då och då.

Vart tog förresten "melodramen" vägen?

juryjobb

Jag sitter i en jury som ska belöna texter skrivna av mellanstadieelever. Det handlar om deckartävling för barn. Kanske kan det medverka till att vi får nya berättare och författare i framtiden. Inget fel på intresset. Så mycket kan jag avslöja trots att prisutdelningen sker först den 16 februari. Flera tävlingsinslag har varit publicerade i Länstidningen redan. Det finns trots allt några entusiaster i Sveriges sämsta skolkommun. Eller varför inte citera en av författarna: "Ochej sa polis mestaren".