Det kom en kvinna...

Det kom en föredragshållare idag och vi var tvångskommenderade till aulan, som är mycket obekväm, från 830 till 1200. Tanten talade om att vi inte kunde sätta betyg. Hon kunde förstås. Var expert på det mesta och hade jobbat med allt. Min bisittare undrade stillsamt varför hon inte fått Nobelpriset. Hon tröstade oss medatt det kommer att "finnas pengar till implementeringen", vilket betyder att hon kommer tillbaka, för det är såna här föreläsningar pengarna kommer att gå till. Klart att hon är entusiastisk för 20000 per halvdag.

Man är i fel brasch. Buskis lönar sig. Har för mig att det onödiga bolaget heter Lärarfortbildning AB.

I alla fall konstaterades - gissa av vem - vid utvärderinget efteråt att hon haft en ful och oläslig power point, distraherande kort kjol och att det hon hade att säga var femton år gammalt och snart överspelat eftersom det lär komma ett nytt betygssystem.

Vandring på Knivsöder och Långholmen

Idag gick jag med några kolleger en tur på Knivsöder, denna påhittade stadsdel, i alla fall till namnet. Vi tittade på den förskräckliga Hornsgatan, Sveriges västa och Lundagatan där Lisbet Salanders kompis blev kidnappad i filmen Flickan som lekte med elden och stället på Hornsbruksgatan där fotbollshuliganen från Göteborg blev mördad och parken vid Högalidskyrkan där ett mord skedde (en pedofil blev belönad) i Uno Plamströms Hundarna yla för lik och Långholmen där skarprättaren Dahlman avrättade Ander med den nya giljotinen 1910, Sveriges sista lagliga avrättning.

Det är inte klokt vad man kan roa sig med på en kompetensutvecklingsdag. Som väl var kunde vi avrunda med lunch på Hakkis i Liljeholmens gamla stadshus och bad, bastu och softning på Liljeholmsberget.

På Älvsjömässan

Besökte Älvsjömässan idag. Varje år vid den här tiden pågår något som kallas Skolforum. Skolfolk rekommenderas att komma för att få inspiration. Det är en ordinär, till största delen kommersiell mässa med dyra seminarier, förlag och myndigheter, föreningar och diverse organisationer som hoppas kunna intressera. Jag har utarbetat en taktik: Seminarierna struntar jag i. (En gång höll jag i ett om pojkars läsning och fick några tusen för besväret och en utskällning av min dåvarande chef för att jag inte suttit med honom och lyssnat på kolleger som berättade om något projekt de arbetad med.) Jag kammar igenom alla gångarna i den avlånga mässhallen. Det är sju gångar och jag börja utifrån och arbetar mig inåt. Medan jag gör det stannar jag och talar med folk i montrarna, deltar i tävlingar och skriver på intresseanmälningar. Från början ser jag till att få tag på en kasse och i den stoppar jag pennor, böcker och broschyrer och godis i papper, så mycket som möjligt utan att väcka alltför mycket uppmärksamhet. Idag blev jag stoppad en gång när jag tog en folder om "likabehandlingsplan". Den ingick i ett paket som inte var tillgängligt.

Det var en händelserik dag med demonstrationer av smartboard utförd av tolvåringar, läsplattor som visades av en jättestor HD-ägare och digitala kartor för mellanstadiet. Dessutom fick jag det tvivelaktiga nöjet att lyssna på både kulturministern som delade ut pris till ett välskött bibliotek i Skåne(!) och skolministern som gav skolan betyget 3(!). Vad ger Ni mig för det? Till sist var min kasse, som förökat sig till två, så tung att jag måste släpa mig ut och hem för att pusta ut.

Intrycket var att intresset mattats av något. Det såg ut att vara färre utställare och färre besökare än för några år sedan och jämfört med Bok&biblioteks i Göteborg är det "blaha". Inte en enda bekant såg jag under timmarna jag var på plats.

Eftermiddag med Ulla Olsson och Herrorkestern

Efter en lördag med högskoleprovet i Norrtälje var det skönt att koppla av med en extra tidningsläsningstimme idag. Men inte nog med det: dagen förgylldes ännu mer av Ulla Olsson och Herrorkestern på Louis på eftermiddagen. Det svängde i den fullsatta restaurangen och låtarna ringer fortfarande i öronen, flera timmar efteråt. Jag ångrar bara att jag inte tog en bild så att jag hade fått med den röda klänningen och de långa, svarta handskarna och gänget som spelade. Men bot och bättring kommer.

James Joyce i skolan

Idag skulle årskurs tre på gymnasiet redovisa ett litet grupparbete. Uppdraget fick de förra fredagen: att välja en av mellankrigstidens nya berättargiganter, bilda en grupp och läsa nåt om författaren, nåt om hur han skrev och en textsnutt ur nån av skolans antologier. I det läget delar erfarna elever upp jobbet och löser det på enklast möjliga vis, vilket också är meningen. Alla ska få nosa på berömdheterna så att jag kan påstå att mina elever känner till gubbarna. Nu var det Joyce, Proust, Hemingway, Kafka och Gorkij (som egentligen är äldre än de andra). Bra spridning beträffande språk, geografi och berättartyper.

Efter mitt "Sätt igång!" blev det mycket tyst idag. Tre av grupperna hade ingenting att säga. Gruppen som skulle berätta om Hemingway saknade en medlem, men redovisade i alla fall eftersom de lärt sig att de närvarande styr verksamheten och att svikare får klara sig på egen hand, utan gruppen. Det gick nöjaktigt med "Lejda mördare", men varken de redovisande eller klassen förstod varför boxaren "fegt" gömde sig hemma och inte kom ut och slogs mot mördarna.

Den andra redovisande gruppen som valt James Joyce fick inte med sig sin fjärde medlem. Han ville inte vara med, hade inte gjort sin del av jobbet. De två första talarna berättade om författaren och om isbergstekniken. Men till min förvåning började killen som skulle kommentera texten (ur Odyssevs) att tala om en dräng och Nergårds-Anna och Småland på artonhundratalet. När jag påpekade att det skulle handla om Joyce försvarade han sig med att texten "stod i boken" och att det var presentation som gällde. VAD presentationen gällde tyckte han inte var så noga.

Fortsättning följer.

Männen som älskar tåg

Skickade idag recension om nya boken Trainspottern av Åke Johansson. Den innehåller berättelser och historier om tåg och med tåganknytning. En utmärkt miljö för diverse berättelser och förvecklingar eftersom där finns personal, passagerare och olika typer av tåg och tågbanor. En oändlig källa till roliga och sorgliga och spännande saker som kan hända och händer.

Det finns massor av människor som har insett detta och många som till och med tycker att tåg är nån sorts högre väsen, nästan dyrkansvärt. Min kusins man Sture är sådan. Han är aktiv medlem i nån sorts museijärnväg i Värmland, föreningen Ångrike Fryksdalen och när han åker tåg försöker han alltid få åka i loket tillsammans med lokföraren. Säkert har han kört flera gånger också. För han har svada och övertalningsförmåga, men så har han också ett förflutet som både lärare och riksdagsman. En mycket trevlig man tycker jag och jag är glad att han är gift med min kusin. Men är det verkligen så roligt att se räls och syllar försvinna in under tåget? Själv föredrar jag bilen eftersom jag slipper passa tider och kan svänga och styra nästan vart jag vill och slipper färdas på räls - även om tåget är kraftfullare.

Dags att ta tag

Det händer saker i Föreningen Arbetarskivare. På ett medlemsmöte för Stockholmsavdelningen ikväll diskuterades en påbörjad, kommande antologi, föreningens tjugoårsjubileum som ska genomföras under nästa år och en skrivcirkel. Läget för att få ut texter som slår underifrån borde vara på topp nu, i detta politsika läge. Vem för vår talan bäst?

Varning för folkpartiet

I en debattartikel i DN i dag påstår några potentater från folkpartiet att de vill förstatliga skolan, ja - nästan i alla fall. Det ser mest ut som ett taktiskt utspel i lagom tid före valet. Turerna i denna fråga har varit många och fp har för det mesta haft fingret i luften och nu är det väl riskfritt läge. Det hördes inget krav om förstatligande från Björklund när han tidigare som skolborgarråd försökte diskutera med SKL (skolans huvudman, Sveriges kommuner och landsting) och fick medge att "de lyssnade inte". Det har lärarfacken också lärt sig efter kommunaliseringen av skolan.

Det skulle förvåna mig om fp får med sig andra partier på detta krav och om detta blir en valfråga. För ett par år sedan fick man för sig att skolan skulle omorganiseras igen efter förra misslyckandet och det skulle finnas "en bred majoritet" som backade upp, med "piloter" som utsågs på skolorna. Sedan gick luften ur och partierna och blocken är lika splittrade igen.

Man kan också fråga sig varför allianspartierna debatterar i DN. Träffas de inte och snackar ihop sig eller är det bara fingrar i luften igen?

Ska man tvivla på mänskligheten?

En höjdare inom Röda korset har förskingrat flera miljoner av ideella pengar. Han förmodades väl själv vara ideell och höjd över alla misstankar. Trängselskatterna är också förskingrade, flera miljarder. I alla fall går det inte att få reda på vart de tagit vägen. Men de som var kritiska mot att pengarna användes till att förbättra och utöka vägnätet kanske är mindre kritiska. Å andra sidan står det i samma tidningsartikel att 53% är nöjda med avgiften och att 17% vill höja den. De sistnämnda kan vara billösa som gärna ser att andra betalar skatt, men att över hälften är nöjda med ett blockövergripande politiskt svek gör att man tvivlar på mänskligheten.

En av mina klasser fick lyssna på Spike Jones idag, Hawaiian War Chant. De såg tvivlande ut, men sa varken bu elller bä. En annan klass började studera medeltiden genom att läsa texter om och av Augustinus och skriva kommentar om valfritt avsnitt. De verkade ganska nöjda. Man blir förvånad.

Vem är roligast - Björn Ranelid eller den äldre generationen?

Samtal med den äldre generationen (äldre än min):

Detta kunde avlyssnas i min bil igår (om nån hade suttit i baksätet):

DÄ: Det har visst inte slutat regna i all fall.

Jag: Jo, det har slutat. Det där är bara stänk från andra bilar. (På vindrutan)

DÄ: Men det kommer lite i alla fall.

En sak att grubbla på är varför det är tabu med roliga böcker här i landet. Vi har ingenting i jämförelse med Tre män i en båt eller Moment 22. Hagge Geigert raljerade på sin tid om den obefintliga tyska humorn i boklådorna. Men de svenska hyllorna är ilika smala. Nån dammig Tage Danielsson eller en liten Rickard Fuchs och en bok om tanter av Mark Levengood. Det som möjligen kan anföras är att vi tycks gilla citatböcker. Men roliga romaner är det tunnsått med. Vem skrattar åt Björn Ranelid? Jag menar hans böcker; eller Kerstin Ekman eller Henning Mankell för den delen. Vad är det för fel på oss? Eller är det förlagen som inte vågar? Eller har man/nån bestämt att "svenskar gillar inte roliga böcker"?

Lasse Eriksson försöker i alla fall och det är lovvärt. Han gjorde en god insats i montern på bokmässan i Göteborg i år så jag köpte två böcker av honom. Några skratt blev det.

Karl Gerhard och Frankie Laine

Tack vare att vi fått smartboard på skolan har jag också fått internet med stor skärm i ett klassrum och tack vare det kan jag illustrera vissa av mina inlägg med musik och bilder från Youtube. Idag blev det sången om OK Corral med Frankie Laine från Sheriffen i Dodge city när ordet Boot Hill-kyrkogård dök upp. Med en annan klass avslutade jag antiken avsnittet med Karl Gerhard och Den ökända hästen från Troja. Den låten var illustrerad med bilder på Quisling och andra. Jag tror gossarna blev litet tagna när jag berättade om bakgrunden. Leve internet!

Sundhage, ostmiddag och Knivsöder

Idag var jag på 70-årsuppvakting. En pensionerad kollega fyllde och ett par av oss som var med erinrade oss att vi var på plats även för 20 år sedan - och kommer kanske att vara där om 20 år igen. Vem vet? Det blev alltså ostbricka till middag idag, utan anständiga tillbehör eftersom jag kör bil.

Hur som helst, det blir inte riktigt detsamma utan kött.

Några av mina elever slet med en artikel från DN:s sportsidior. Den behandlade frågan om Pia Sundhage ska ta över som ledare för herrlandslaget i fotboll. Inte för att hon är ledig och inte för att hon är tillfrågad, men en halvsida i seriösa och malliga morgontidningen blev det i alla fall.

För egen del inbjöd jag kollgerna till en promenad på Knivsöder den 27 oktober med tillhörande lunch i Liljeholmens gamla stadshus och bad med tillbehör på Katrinebergsbacken. På hemvägen började jag lyssna på pseudonymen Arne Dahls tionde bok om poliserna i A-gruppen i Stockholm med Paul Hjelm och de andra. Det var av Dahl jag första gången hörde uttrycket Knivsöder, men nu finns det på nätet i både ord och bild. Wikipedia och jag är helt överens om att uttrycket kom till först på 1990-talet. Kanske var det Dahl/Arnald som hittade på det.

Alla satt och läste

En klass bestämde igår att studera medeltiden genom att läsa en klassiker där handlingen utspelar sig före den s.k. vikingatiden. Efter min högst pesonliga och improviserade power point-genomgång av tiden mellan Roms fall och renässansen fick de fyra alternativ att välja mellan och av någon anledning valde de att läsa Tristan och Isolde. Då hade de förstås inte sett min rejäla bunt av genomgångsfrågor, men den fick de se och känna på idag.

De flesta satte igång, men en liten kvartett med oroliga och okoncentrerade började leka med mobiltelefoner, ställa onödiga frågor, leta efter penna och prata med varandra. Det kunde jag förstås inte tolerera. Man ska ta konsekvenserna av sina eller majoritetens beslut, särskilt om mon inte haft annan uppfattning när beslutet togs. (Skolan ska vara fostrande och ibland demokratisk och gynna ansvarstagande sa rektorn idag.) Det blev nästan helt tyst, ordböcker kom fram och lugnet sänkte sig över rummet.

Fast en kille smygsmsade och en gick till toaletten två gånger och kom tillbaka efter andra gången långt efter det att alla andra hade gått. En annan orolig elev kom fram till mig där jag satt och läste och började fråga något, men avslutade inte utan gick och satte sig.

Det ska bli intressant att se hur det artar sig. Vi ska ta upp saken efter tre lästimmar och se hur långt de hunnit och hur vi ska fortsätta. Leve läsningen och särskilt den på arbetstid!

Hettiterna och järnet

I dag fick en klass i uppdrag att svara på några frågor om filmen Odyssevs. Det visade sig då att de (några av eleverna) inte visste vilka Andromake och Penelope var trots att de både läst text och sett film i flera veckor. En elev påstod att han sett flera filmer under helgen och blandade ihop dem. Som tur var kunde kamraterna, de mera minnesgoda, dela med sig av sin kunskap så att alla fick veta att det rörde sig om Hektors och Odyssevs respektive fru. Tanken var att det skulle gå att enkelt analysera skillnader mellan de båda paren. Hektor vill ut och strida och överger sin fru medan Odyssevs vill hem och räddar sin fru. Det borde vara rätt enkelt att se om man skalar av annat från de olika berättelserna. I bästa fall mindes alla detta, i alla fall en stund, kanske tills annat dök upp utanför klassrumsdörren.

Eftersom detta hände i en av mina bästa klasser kom det också igång ett samtal. Det handlade om metall. Om grekerna på den tiden när trojanske kriget pågick, omkring 1200 f. Kr. hade lärt sig att använda järn och verkligen använde stål som det såg ut som på filmen. Det var hettiterna som började använda järn och de höll kunskapen för sig själva under lång tid, men så småningom fick eller måste de dela med sig och bronsåldern övergick till järnålder i området. men både Hektors hjälm och Zeus fruktansvärda sköld, Egiden, sägs vara tillverkade av koppar, vilket vittnar om bronsålder. Kanske man kan dra slutsatsen att skarven mellan järn- och bronsåldern funnits där nånstans. (Wikipedia verka ha samma uppfattning.)

Fönstersöndag

Seg söndag med noggrann tidningsläsning. Tänkte spara några artiklar för mina elever. I lärarjobbet är man aldrig riktigt ledig. Det är likadant med författeriet. En artikel från sporten, en om "ödesmatchen" igår, då Sverige mirakulöst förlorade mot Danmark. I sportartiklarna finns det alltid intressanta språkliga överdrifter att fundera på. Idrotten är oförtjänt uppblåst i media. Titta bara på alla "presskonferenser" och "analyser" av alla matcher i teve.

Vädret tillät varvad verksamhet i 21-minutersperioder med skrivande alternerat med fönstertvätt. Nu är alla fönster rena och utsikterna har förbättrats betydligt. Tvätten ackompanjerades av Stefan Demerts visor, SJ - gamle vän, Ballanden om den kaxiga myran med flera. Det underlättade arbetet och jag erinrar mig nu att jag förr, på vinyltiden, alltid lyssnade på en lp med Lars Forssell-låtar med Ulla Sjöblom och de andra när jag tvättade fönster. Sånt gör fönstertvätt till en njutning (nästan). Det blev en del skrivet också.

En man vid namn Intrepid

Vid tiden för Churchills begravning i mitten av sextiotalet träffas två agenter som varit verksamma under andra världskriget. De tar sig ett järn och pratar minnen medan begravningen pågår i teven i bakgrunden. Vi såg samma program i min skola när jag gick på gymnasiet. En teve ställdes ut i korridoren och vi elever förmodades vara mycket intresserade av den ändlösa kortegen med alla kostymgubbar. Men Churchill hade varit våra föräldrars hjälte, inte vår.

Agenterna förekommer i en tevefilm som heter En man vin namn Intrepid. Jag har sparat den på två vhs-kassetter. Serien måste vara mer än tjugo år gammal. David Niven spelar den äldre agenten och Michael York den yngre. Ingen av dem åldras nämnvärt på tjugo år och viss spänning uteblir eftersom man vet att de båda (tyvärr) överlever. En som inte överlever är en kvinnlig allierad toppagent som tas av tyskarna, torteras och till sist avrättas. Det hela kompliceras av att hon är så tuff att hon inte avslöjar något för dem som förhör, eller den, en tysk officer som naturligtvis respekterar henne, men ändå måste... Men de uppgifter hon skulle kunna avslöja är falska, vilket hon inte vet. Och det är tänkt att hon ska avslöja det hon vet, så hennes död är helt meningslös. Till yttermera visso är agenten York förälskad i henne. Oj, oj, bara det. York som älskare!

Som en bihandling plockas danske vetenskapsmannen Niels Bohr ut av engelska agenter från Norge, där han jobbar på ett jättelabb i Rjukan, där man framställer tungt vatten som tyskarna vill ha för att kunna tillverka kärnvapen. Denna teveserie skulle ha verklighetsbakgrund.

Inte undra på att det tog ett par veckor för mig att titta igenom de gamla rullarna, eftersom jag somnade och fortsatte nästa natt och nästa och nästa...

Salvador Dalì

Inget om Herta ännu. Jag såg på kulturnyheterna igår och min kollega som är född i Rumänien känner till henne, men har inte läst nåt. Vi får läsa in oss.

Idag var jag på Moderna museet med en elevgrupp i årskurs tre, teknik och data. Allt går igen. Jag var själv där min med min egen klass och min svensklärare när jag gick gick på gymnasiet. Men jag minns inte vilket utställning vi såg. Min lärare hoppade till när Jan Myrdal kom gångandes. Det är mitt bestående minne. "Var det Jan Myrdal?" viskade han till oss och vi nickade eftersom Myrdal var en superkändis på den tiden.

Utställningen för dagen var förstås den med Salvador Dalí och Vezzoli. Vi hade beställt visning och hade tur med en kunnig och entusiastisk guide som också tyckte att våra elever hade tur med "roliga lärare". Vi tog det som en komplimang. Jag tror att det imponerade att mina elever sett "Den andalusiska hunden" i sin helhet, alla de 16 minuterna.

I alla fall var det en njutning för mig som är svag för de mest namnkunniga surrealisterna, Dalí och Magritte, som alltid väcker nya tankar och förbryllande associationer. Vezzoli gav faktiskt en extra krydda. Utställningen kommer säkert att ses av många.

Nisse och general Grant

Så har jag tittat färdigt på Odyssén också och jag måste säga att jag tycker den är bättre än Iliaden, både berättelsen och filmen. Inte för att slutet är lyckligt och mindre förfalskat av Hollywood, men Coppola är kanske duktigare. En elev tyckte att allt som kommit därefter i historieväg är onödiga och bleka kopior av denna fantastiska historia. Hur som helst kan man förstå att den fick efterföljare och det är inte svårt att hitta påverkan i dessa episka mästerverk i vår tids äventyrs- och kärleksberättelser.

Det är också på sin plats att hylla nissar av alla de slag idag. Titta i almanackan!

Vaga frågor och en varning

Ännu en klassrumsinteriör: Genomgången av filmen Troja. En elklass skulle svara på några svävande frågor. Jag frågade till exempel hur man kunde se att filmen var påkostad och om det i så fall på något sätt verkade kvalitetshöjande. En elev exploderade eftersom han inte kände till termer som "påkostad" och "kvalitetshöjande". Han tyckte att frågorna inte handlade om filmen, men jag stod på mig och hänvisade till ordböcker och kunnigare kamrater. Vitsen är att varje elevs kunskapsnivå i möjligaste mål ska höjas och här fanns ett gyllene tillfälle. Jag hoppas att det gick hem och att de olika inlärningssätten underlättade.

Sedan visade det sig att flera elever hade mycket oklara idéer om vem som var vem i berättelsen, t.ex. vem Agamemnon var, och var Odysseus var kung nånstans, så det ska bli intressant att gå igenom resultaten.

För övrigt lyssnar jag på en bok av Jan Mårtensson, Döden går på auktion, en urtråkig deckare en lumphandlare i Gamla stan som problemlösare. Handlingen sniglar sig fram mellan gamla möbler och änkenåder medan hjälten Homan sitter och dricker martini och kverulerar över dagens samhälle inför den enda som lyssnar, katten Cleo. Varning för Mårtensson!

Slutet på Iliaden på två sätt

Idag såg jag tredje delen och slutet av filmen Troja med en klass som nyligen läst om antiken. Då märkte jag att slutet friserats av Hollywood. Agamemnon blev knivmördad av slavinnan som han delat med Akilles till bådas förargelse. I en äldre källa blev Agamemnon mördad av sin halvbror och hustru vid hemkomsten. Dessutom undkom Paris och Helena här, men i ursprungsberättelsen sägs inget om det. Fast det blir ju ett bättre slut om Agamemnon dör: han har ju bara krigat för att utvidga sitt maktområde (och det är ju trovärdigt) och de unga älskande får varandra på slutet. I grundberättelsen var Helenas lagvigda, Menelaos, inte alls lika huliganaktig som i filmen och till yttermera visso plundrade Paris hans skattkammare innan han gav sig iväg med den vackra frun.

Klass protesterade mot att Akilles dog av en pil i hälen medan han drog ut de andra pilarna som satt i kroppen. Visserligen var han osårbar förutom i hälen, men en dödspil i hälen!? Nä, nä.

Söndagspyssel

Lång, skön söndag. Tyvärr blev promenaden som var ämnad att gå till Reimersholme avbruten av regn. Vi hann knappt tillbaka över bron som signalerade för öppning. Som vanligt var det en segelbåt med en mast som stack upp en halvmeter som skulle igenom.

Jag började läsa en bok med den underliga titeln "Fågelflickor och frusna pojkar" och den är skriven av en pensionerad lärare vid namn Christina Monthan Axelsson. Anledningen till att jag lade märke till boken och författaren var att jag gick på ett "nyttigt" seminarium på Bokmässan, ett som jag skulle kunna rapportera till men chef om. Seminariet hade rubriken "Om att se eleven" och det visade sig att även mina båda kolleger som bevistade mässan hittat dit.

Boken verkade intressant. Som författaren påstår finns det inte så många böcker som beskriver skolan inifrån, så den här såg vi till att få köpa ett antal av till skolan. I panelen fanns, förutom författaren - som såg ut att vara en rar gammal tant - även förläggaren med den goda näsan (hon har nosat upp flera nobelpristagare i förväg) och de tjocka vaderna samt märkligt nog min fackordförande Metta Fjelkner. Men seminariet fanns också med i LR:s annons.

Alla tre intygade att det är en bra bok, så nu får vi se. Jag ska försöka kränga en recension om jag gillar den.

Min fackordförande har en märklig förmåga att hålla sig framme. Inte för att jag har nåt emot det, för hon är nog den bästa jag haft, alla kategorier, från LO och "uppåt". Jag skrev en recension av Gunnar Ohrlanders bok om skolan, "Den gudarna älskar..." och när jag fått iväg den kom ett utskick från facket. Det var en text på flera sidor, ett öppet brev till skolminister Björklund med krav på att han ska be alla lärare i Sverige om ursäkt. Brevet var undertecknat av Ohrlander och ... just Metta Fjelkner.

Owe hänger med

"Än hänger gubben med", sjöng Povel Ramel när han var i fyrtioårsåldern, kanske något förvånad över att populartiteten höll i sig. Igår hade jag förmånen att (för 400 spänn) se och höra min gamla idol från femtiotalet, Owe Thörnqvist. Det var på Scalateatern och det var "knökfullt" och vilken stämning! Publiken, säkert ingen under fyrtiofem, sjöng och gjorde rörelser för fulla muggar på Owes befallning. Det var nytt och gammalt blandat och det gamla var bearbetat på olika sätt, så det var inte nån enkel glidning på gammal skåpmat. Och hur orkar gubben? Han är åttio och blev inte ens svettig medan orkestern (en kvartett av killar som var sådär tjugo till fyrtio år yngre) fick ta dubbel paus för att orka med. Medan de vilade berättade Owe historier och sjöng korta texter. Historierna var ganska fräcka - så att kostymgubben bredvid mig tinade upp och gav till ett gnägg. Owe var inte sen att replikera: "Jag tror vi har hittat en nivå här".

54 år i backspegeln

"Motboken slopas från den 1 oktober 1955", målade upptäcksresande Martin Ljung enligt egen uppgift på ryggen när han i slutet av sin sketch/monolog i Djuprevyn 2 meter 1953 (fast det verkar uttalat i tidigaste laget, men det finns anledning till källkritik) simmade över Röda havet. Hans slutord var: "Och jag skulle vilja se den jädra haj som kan sluka det".

Att motboken slopades var det enda som var sant i texten som antagligen skrevs av Ramel och/eller Gamlin. På femtiotalet tyckte vi att Martin Ljung var vansinnigt rolig och "alla", i alla fall barnen, gick runt och försökte imitera hans basröst och alla skämten i Ester, Skojten och Fingal Olsson. Ett av de mest udda var det om motboken som jag lärde mig mera om senare. Jag har till och med min fars gamla motbok i min ägo och datumet glömmer jag aldrig, tack vare Martin Ljung.