Skickade idag recension om nya boken Trainspottern av Åke Johansson. Den innehåller berättelser och historier om tåg och med tåganknytning. En utmärkt miljö för diverse berättelser och förvecklingar eftersom där finns personal, passagerare och olika typer av tåg och tågbanor. En oändlig källa till roliga och sorgliga och spännande saker som kan hända och händer.
Det finns massor av människor som har insett detta och många som till och med tycker att tåg är nån sorts högre väsen, nästan dyrkansvärt. Min kusins man Sture är sådan. Han är aktiv medlem i nån sorts museijärnväg i Värmland, föreningen Ångrike Fryksdalen och när han åker tåg försöker han alltid få åka i loket tillsammans med lokföraren. Säkert har han kört flera gånger också. För han har svada och övertalningsförmåga, men så har han också ett förflutet som både lärare och riksdagsman. En mycket trevlig man tycker jag och jag är glad att han är gift med min kusin. Men är det verkligen så roligt att se räls och syllar försvinna in under tåget? Själv föredrar jag bilen eftersom jag slipper passa tider och kan svänga och styra nästan vart jag vill och slipper färdas på räls - även om tåget är kraftfullare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar