Dagens namnsdag: Helge

En av mina favoritskådespelare är Helge Skoog, vars karriär jag följt i många år från Ture Sventon på bio och Krügers svindlande affärer på teatern till enmansteatern Aniara på Stockholms parkteater och vansinnigheterna i Parlamentet i teve. Grattis på namnsdagen Helge!

Det bör kanske tilläggas att Ulla Skoog inte är Helges lillasyster. Det finns många skogar i Vårt land.

I filmens underbara värld

I vissa halvoffentliga miljöer tittas det ibland på film. I skolan måste man enligt "lagen" köpa in filmer som ska visas. Men priset är då inte 39 kronor som i realådan på varuhuset utan omkring 600 kronor. Mediacentralen i kommunen kan köpa in filmen och förmedla den, men budgeten är så klart mycket snäv ("Satsa på vård-skola-omsorg! - Nån.") Vissa lärare går runt detta genom att visa delar av filmer. Kanske del 1 på tisdagen och del 2 på torsdagslektionen? Frågan är hur ämnet filmkunskap ska kunna bedrivas om 20 filmer ska köpas in för sådär 12000 kronor till en liten grupp som har detta ämns som tillval. Ett alternativ är att se filmsnuttar och läsa en lärobok. Det finns en enda på markanden och den är urtråkig och otidsenlig. Ett annat alternativ, som troligen de flesta tillämpar är att titta på det som önskas, med hjärtat i halsgropen. Det är få som har åkt dit i förhållande till det (förmodade) antal som kringgår lagen. De enda som åkt fast är sådana som sålt filmkopior till kolleger och nån som hade en sladdrande elev med en förälder i branschen.

Vad som händer är att det blir rättegång och skolan, inte den enskilde läraren, får böta eller betala ett saftigt skadestånd på omkring 120000 kronor (kanske för förmodade 200 tjuvtittade filmer). Surt i alla fall för att visa film som eleverna knappast hyr eller köper på egen hand.

Att jag vågar skriva öppet om detta för första gången beror på att mina kletiga fingrar för en gångs skull är helt rena. Nu finns det nämligen en licens att köpa för drygt 3000 kronor per år och den berättigar till fri tittning på egenhändigt inköpta och hyrda filmer i sådan miljö som skolan. Enda undantagen är Pippi Långstrump och Star wars 4(!). Jag lovar att undvika dessa alster medan jag med ett par klasser segar mig igenom Odyssén respektive Troja, Hollywoodversionerna av de antika homeriska eposen. De gamla hjältarna och gudarna talar hyfsad och otidsenlig engelska och statisterna flyger runt som plockepinn i storm. Ibland stormar det också på riktigt - fast på film.

En kollega med fru som jobbar på ett hem för senildementa har samma problem, men lättare att komma runt det. Det går ju inte att hålla reda på vad dessa människor stoppar in i apparaterna och om det blir rättegång kan man tänka sig hur advokaten sopar golvet med åklagare, domare och nämnd medan de stackars anklagade gapande klappar händerna, medan personalen sitter med armarna i kors som publik.

Om omfång och debatt

I dagens DN debatteras dagens skola på minst två ställen: på insändarsidan står det att det ställs för låga krav på eleverna och att det är Skolverkets fel och på ledaravdelningen står det att det ställs för låga krav på eleverna och att det är den förbättrade lärarkåren som ska göra detta. Från skolans håll kan jag replikera att det också krävs bättre insändar- och ledarskribenter som vet vad de snackar om. Varför ska det ställas högre krav på lärare om det är eleverna som ska tillgodogöra sig en utbildning? Dessutom har lärarna ingen rätt eller möjlighet att ställa ökade krav på bättre elever när skolorna konkurrerar om skolpeng och inga alternativ finns för elever som inte vill vara på plats. Och vems fel är det? Knappast skolans eller lärarnas.

Att eleverna dessutom är mest inställda på att "slippa" kan också illustreras av att ingen i en klass kunde eller ville förstå vad ordet "omfång" betyder. Till sin hjälp hade eleverna ordböcker, varandra och min korta förklaring som nämnde "mängd" och "mycket eller litet av något". Det kan tilläggas att nästan alla frågade utan att lyssna på att samma fråga nyligen ställts.

Nu ska jag ta itu med dagens försök att "öka omfånget" på mina krav. Det ska bli intressant.

Resan hem (efter Olle Adolphson)

Resan började i Göteborg 12.02 och inte i Skövde. Över fem timmar baklänges på ett sunkigt tåg med slitna säten, nedsölat toalettgolv och sparsamt med vatten i kranen. Men efter en bokmässan har man läsbart i bagaget. Jag började med Aftonbladet. Efter 100 minuter var jag framme vid uppehållet Töreboda, en idyll vid Göta kanal (bilden), men en bedräglig idyll för innanför villagardinerna döljer sig de allra mörkaste av bruna och blå åsikter. Runt om detta paradis breder den långtråkiga Västgötaslätten ut sig. Närke är trevligare eftersom detta landskap är föredömligt litet och lättpasserat. Fast tåget gjorde två stopp i Örebro och en försening uppstod just där. Slutet av färden blev lätt eftersom jag läste en bok jag köpt av Lasse Eriksson: "Humorbefrielse - Humor som HAHA-upplevelse, AHA-upplevlelse som AAH-upplevelse". En märklig och något krystad titel, men boken är en mycket vacker antologi med vinröd pärm och guldtryck och den innehåller texter om just humor, kombinerad med sådant som vetenskap, konst och teologi.

Men även Aftonbladet var roligt denna söndag. Man hade frågat några personer vad som var det bästa med bokmässan och Jan Buse (!), lärare 46, svarade: Böckerna.

Till Göteborg

Så är det dags igen att åka till "framsidan" och tillbringa några dagar i den stora mässhallen. Böcker och författare, mingel och framträdanden, möten och intryck. Denna gång har jag inte ens öppnat mässkatalogen. Letade efter den i pappershögarna och hittade den som tur var igår. Planering får ske på tåget. Det gäller bara att vakna i tid eftersom det avgår 0600 från Centralen.

Stor bokstav

Idag frågade min chef om man behåller stor bokstav i sammansatta ord, som Münchenbo, vilket jag direkt bekräftade. Att man skriver Stockholm, men å andra sidan stockholmare sa han att han visste. Fast egentligen är det ologiskt och när jag för säkerhets skull tittar i mitt ex. av Svenska språknämndens (här är det stor bokstav endast på första delen av namnet, vilket är logiskt - på sätt och vis) skrift Svenska skrivregler (samma sak), ser jag att regeln svajar betänkligt och i en anmärkning står det att när efterledet inte längre förekommer som självständigt ord varierar skrivsättet. Alltså Malmöbo eller malmöbo (se München- ovan), men stor bokstav rekommenderas. Men då blir det mera logiskt att skriva Stockholmare, fast SAOL skriver stockholmare (som jag lärt mig) och Stockholmsfirma (efterledet fungerar även sjävständigt).

I denna första upplaga från 1991 har stor bokstav fått det allra största utrymmet, hela 15 sidor. Men det är befogat eftersom reglerna är många och snåriga och antagligen uppstår tveksamheter för de flesta. Framför allt skrivs det ofta fel eftersom man (okunnigt) tar det säkra före det osäkra och petar dit en stor bokstav. Så brukar det ju vara "på engelska"!

Men fortfarande skrivs svenska månadsnamn och veckodagar med liten begynnelsebokstav och ytterligare två upplagor av regelboken har utkommit och Svenska språknämnden har bytt namn eller omorganiserats.

att läsa och lyssna

Det är inte så lätt att läsa en instruktion och inte heller att lyssna på en instruktion. En del av mina elever har lika stora problem som polisen i Slas berättelse "En dansk neger". Polisen räknar med problem och lyssnar inte på dansken (det kan vara problem med danskan förstås) eftersom han har svart skinn, är "neger" som man fick säga för en del år sedan. När negern frågar efter vägen till Svenska kommunistpartiet svarar polisen, som dessutom är skåning och borde förstå, något idiotiskt som "Do you speak english?" och "Ni är neger." De når inte varandra och ger upp, i alla fall väljer polisen att smita.

Jag har lika svårt att nå vissa sjuttonåringar som jag vill förmedla kunskap till. Att ord som "genre" uttalas "schanger" efter några år i svenska språket och termen betyder tydligen svårt, även om det står i uppgiften. Ännu svårare var ordet "omfång" idag trots att jag påstod att det betyder litet eller mycket. Att använda en lärobok som hjälp är också svårt. En uppmaning att använda innehållsförteckningen för att hitta i den anses underligt. Likaså att antiken inte är detsamma som grammatik eller romantik. Det går inte att dra nån slutsats av att klassen under ett par veckor läst texter från antiken (högt).

Å andra sidan är tempot vilsamt långsamt och omfånget(!) i elevtexterna som kommer in är exemplariskt blygsamt och lätt att betygsätta.

Rummet under golvet

Jag har idag börjat lyssna på Kjell Johanssons senaste bok i Flonsviten, den som började med Huset vid Flon, en bok som var mycket gripande. Den här är kanske inte lika tung, men ändå en intressant skildring av fattigsverige. Särskilt intressant därför att delar av berättelsen utspelar sig här i närheten, fast för länge sedan, i Midsommarkransen och på Nybohovsberget innan det var så bebyggt som det är nu. Dessutom är Kjell Johansson en mycket sympatisk person och författare.

Bobban och Svenne

Med denna vanvördiga rubrik vill jag bara meddela min stora glädje över en artikel i nya Svenskläraren, tidskriften. För ett par år sedan stod jag vid Föreningen Arbetarskrivares bokbord på Street vid Hornstulls strand. Bob Hansson kom fram och var intresserad och vi kom att tala om Sven Wernström, som är medlem i föreningen, en av de mest namnkunniga. Hansson blev alldeles lyrisk bara han hörde namnet på författaren. "Det var han som väckte mitt läsintresse, gav mig mina första läsupplevelser! Och han är med i er förening! Så otroligt fint!"

Ungefär så där lät det och jag tyckte att det var fint att kunna glädja någon med sådan liten ansträngning. Sedan tänkte jag inte mer på det. Förrän jag läste i Svenskläraren: en artikel skriven av Bob Hansson, om Sven Wernström, lika översvallande och full av glädje och beundran som vid mötet på Street. Kanske det är så att jag har en del i idén till denna fina text. Hoppas det.

Gymnasiekurser i svenska

För närvarande finns det fyra gymnasiekurser i svenska. Kurserna A och B är obligatoriska och ger 100 poäng vardera. C-kursen, 50 poäng, som handlar om kommunikation ska alltid erbjudas. D-kursen, 50 poäng, som handlar om litteraturanalys kan erbjudas. Nu diskuteras att ta bort B-kursen för yrkesprogrammen därför att eleverna "stupar" på den eftersom den innehåller litteraturstudier och eleverna vill inte läsa. Ett misslyckande för det treåriga gymnasiet som skulle göra alla gymnasieelever högskolebehöriga. Alliansregeringen som vill ta bort allt "flum" tycker att man ska skapa en lärlingsutbildning med mera praktiskt arbete och mindre läsning.

Hur vill vi ha det? Hur kommer framtidens behov av medborgare och arbetskraft se ut? Fan vet, men nån sorts gesäller lär det inte skrikas efter i alla fall. Tala om "flum"! Man ska inte heller tro för mycket på klichén att vissa människor har läshuvud och andra är mera "praktiska". Sanningen är nog att alla behöver och måste kunna läsa och alla behöver kunna en del praktiskt.

Problemet är att skolfolket tiger, debatterar inte. Inte heller fackföreningarna och ämnesföreningarna. De väntar tills allt är genomfört och sliter för att verkställa besluten. Var är Ni LR, Lärarförbundet, Svensklärarföreningen, LO, partierna?

Man blir förvånad

En klass med byggelever i årskurs ett skulle börja läsa en bok idag, en gemensam, för övnings skull och för att få grepp om ett enkelt analysschema och höja sig ett steg från högstadiets "recensioner". De fick tre böcker att välja mellan. Det gäller att ha tillräckligt många av varje titel till hands. Böckerna ska vara behändiga att bära, lätta att läsa och vara så tilltalande att de lockar till fortsatt läsning.

Jag presenterade först de mycket tunna böckerna i entimmesserien: Spöket på Canterville och Morden på Rue Morgue. Eleverna lyssnade med tom blick när jag relaterade handling och försökte sätta in böckerna i ett sammanhang samt berättade något om författarna. Två andra klasser hade häromdagen kastat sig över "Spöket". En klass hade tystnat och börjat bläddra på fläcken.

Som i förbigående höll jag upp den tredje boken, Plåtad, den tredje i en ungdomsbokserie om Ted i Gröndal. Ögonen höll på att trilla ur de blivande murar- och snickarskallarna.

"Har du skrivit...en bok!?"

Och jag svarade att visst har det hänt att jag skrivit en eller annan bok - tillsammans med min son. Sedan var det bara att hämta böcker och medan jag delade ut dem haglade frågorna:

"Hur mycket har du tjänat? Är du miljonär? Hur lång tid tog det? Måste du betala för citaten i början av kapitlen?"

Till sist blev det läsro, men de läsovana började efter en stund begripa att de just höll på ta konsekvenserna av sitt val - Spöket på Canterville är betydligt tunnare och enklare - och det kom nya frågor:

"Måste vi läsa hela boken? Vad betyder det här ordet i texten? Är du gift? Har du barn? Vad läser du för bok? (Jag läste en bok av Moa Martinson.) Kan du hela boken utantill?"

Lektionen avslutades med att jag uppmanade de unga läsarna att skriva sitt namn på en lapp och sedan lägga in den som bokmärke. Jag lät dem inte ta med boken för att glömma den hemma eller nån annanstans. Fortsättning följer.

"Kaaarister" mumlar

Boken jag lyssnar på denna vecka under resan till och från Södertälje och under diverse hemarbete är Khaled Hosseinis Flyga drake. En mycket intressant och läsvärd bok. Filmen är också högst sevärd. Det är intressant att få en liten inblick i vad som hänt i Afghanistan under de senaste decennierna och berättelsen är mycket spännande.

Men tyvärr är familjefavoriten Krister Henrikssons inläsning mindre lyckad (eufemism). Detta på grund av att han försöker skapa stämning och känslosamhet genom att mumla och väsa. Sådana ljud tar trafikbruset kål på och det blir svårt att följa med i det som händer. Men Henriksson är i gott sällskap. Det är en vanlig företeelse att dränka dialog och monolog i mummel och sväljande av stavelser och om inte det räcker: med omotiverad musik.

Det viktigaste i en uppläsning, en teaterpjäs eller i en film är enligt min mening att det som sägs hörs ordentligt. Det verkar man inse i andra länder, men inte här.

Den speciella forumuleringen av förnamnet i rubriken härrör sig från en gång då vår favorit var sommarpratare och berättade om sin teaterutbildning. Uppdraget hade varit att föreställa en brunstig isbjörn och när vår aktör gick in i rollen tänkte han: Om min mamma skulle komma in nu! Då skulle hon antagligen låta som när jag gjort något ofog som liten: "Kaaarister"!

Moa som författare

Självklart är det viktigt att även kommentera Moas författarskap. Det är ju det hon är känd för och inte bara känd utan även folkkär och en ikon för flera generationer av berättare och kvinnokämpar. Hur var det när Harry kommit luffande till torpet Johannesdal och fått logi och en del annat också? Han hade dragit dit gänget som sedan utgjorde gruppen Fem unga som debuterade 1929. Vem fixade mat och tvätt, fika och alla annan service medan de unga, hungriga grabbarna smidde planer?

Moa fick, eller valde att, vänta med sin debut till 1933 och det rynkades på näsan på sina håll åt hennes plitande. Hon sades skriva dåligt, stava dåligt och inte ha nåt att komma med, men vem blev den mest lästa? Upplagor på över 100.000 visar att hon fångat något hos sina läsare. Hur många har läst en roman av Artur Lundkvist? (Som antagligen var den mest kritiska.)

Även om hon inte var någon förnyare av litteraturen var hon en viktig författare som hade något att säga. Prova själv med någon av hennes romaner: Kyrkbröllop eller Kungens rosor, eller... Minst tjugo volymer har hon producerat och hennes anseende har ökat under årens lopp, något som delvis kan ha sin orsak i filmen om Moa och intresset för feministlitteratur som initierats av bland annat Ebba Witt Brattström.

I Tigersteds Svensk litteraturhistoria från 1969 (tredje upplagan) står det i ett kort stycke där Moa fösts ihop med Ivar Lo och Fridegård ( i parentesen statarskolan?): "... medan Moa Martinsons (1890 - 1964) voluminösa självbiografiska och historiska berättelser, t.ex. Mor gifter sig (1936), Kyrkbröllop (1938), uttrycka arbetarkvinnans syn på tillvaron och uppbäras av ett häftigare och mera otuktat författartemperament samt en frodigare inbillning än hennes ovan nämnda kollegers." Vad tycks?

Göran Hägg ger å andra sidan Moa i sin Den svenska litteraturhistorien från 1996 ett par relativt respektfulla sidor med bild. Ivar Lo och Fridegård får ungefär lika stort utrymme. Hägg ger Moa både ris och ros och skriver om "starka och djärva kvinnoerfarenheter...växlar med flickboksprosa..." Snyggaste formuleringen: "...har direktintrycken av Norrköping ur grodperspektiv fått en allt bjärtare historisk lyster, som ingen i efterhand konstruerad roman eller sifferbaserad socialhistoria kan göra efter."

Frågan är om en Tigerstedt skulle ha förstått innebörden och/eller varför meningen skrevs.

Kvinnor och äppelträd

Igår, lördagen den 12 september, besökte jag tillsammans med Svensklärarföreningen Moa Martinsons torp på gränsen mellan Ösmo och Sorunda, norr om Nynäshamn. Gränsen mellan de gamla socknarna går mitt i huset fick vi veta av Harriet, som guidade. Hon är sondotter till Moa och har egna minnen av sin farmor eftersom hon var sexton år när Moa avled av leukemi, 74 år gammal.

Kvinnor och äppelträd är titeln på Moas debutroman från 1933. Då var hon redan etablerad genom att ha skrivit noveller i pressen, bodde ihop med Harry, som förresten fick en egen dotter med namnet Harriet i slutet av fyrtiotalet, när han gift om sig efter skilsmässan från Moa. Den dottern är språklärare och bosatt i Järna. Jag har övertagit en del elever som hon haft.

Torpet ligger inbäddat i grönska med höga äppel- och päronträd, antagligen omöjliga att skörda. Det mesta av frukten hamnar på marken, men bidrar kanske till att göda jorden. Titeln "Kvinnor och äppelträd" passade utmärkt till vårt besök eftersom äppelträden stod fulla av frukt och besökarna till större delen var kvinnor. En av mina fördomar är att det kulturbärande skiktet i samhället till största delen består består av vithåriga tanter. Här fick jag mera vatten på min kvarn även om det i gruppen ingick fyra män och några av kvinnorna hade färgat eller tonat hår.

Hektors hjälm

Det sägs att grunden till vår västerländska litteratur är de forngrekiska eposen Iliaden och Odyssén. Därför går jag varje år igenom dessa berättelser på mitt eget, för gymnasiet och mig själv passande, något raljanta och korthuggna sätt. Gymnasisterna får också läsa antologitexter högt och de har inte något emot det. De är intresserade av dessa historier som är spännande och grundläggande även om berättartekniken kan kännas ovan.

När jag idag påpekade att samtalet mellan Hektor och Andromache är en sorts arketyp som visar manligt och kvinnligt beteende, samma som vi känner igen från västernfilmer. Liksom Hektor ska Zeb Macahan ut i striden trots att kvinnor och barn försöker hålla tillbaka och talar om ansvar för familjen och att lämna stridandet till andra. Men riktiga män söker ära och ett gott eftermäle som också - i teorin - ska komma de efterlevande till godo.

Som vi vet dräptes Hektor av (nästan) osårbare Akilles och släpades sedan efter hästar runt slagfältet för att sänka trojanernas stridsmoral och höja grekernas. Så blev slutet för "den hjälmomstrålade". Hektor hade en hjälm av koppar, prydd med tagel, som var skräckinjagande, i alla fall för den lille sonen.

Hur det gick för "pilten" och moder Andromache som skulle få glädje av Hektors tapperhet vet vi inte. Jag spekulerade idag om att de också dräptes, fast inte i strid och att frun antagligen våldtogs dessförinnan - med tanke på vad Odyssevs skröt om för cyklopen Polyfemos efter kriget.

Gymnasisterna i min elklass tyckte det lät brutalt, men som Buster Keaton sa: "Så går det till i krig". Nästa fråga var vad som hände med Hektors hjälm. Vi kom överens om att någon, troligen den grekiska befälhavaren Agamemnon, tog den med hem som krigsbyte. Hektors besegrare Akilles var redan död eftersom han fått en pil i foten (en elev var skeptisk: Vem dör av en pil i foten), det enda ställe han var sårbar på, så han kunde inte gärna ta hem hjälmen. Pilen avsköts träffsäkert av Hektors lillebror Paris, som på sätt och vis var orsak till kriget. Han hade rövat med sig sköna Helena från kung Menelaos, som i sin tur...

Kanske kung Agamenon tog med sig hjälmen; det borde han ha gjort, men han ställde den inte i bokhyllan när han kom hem. Såna möbler fanns inte. Dessutom fick han annat att tänka på eftersom hans fru fått ihop det med hans halvbror som lömskt mördade den hemvändande hjälten. Brodermord som i Första Mosebok, men mera som i Hamlet

Bilden ovan är tagen ur en tysk stumfilm från 1923. Både Iliaden och Odyssén är filmade flera gånger så klart.

Moas torp

Dagens datum 090909 är fascinerande i sin regelbundenhet. Den som söker på Google får 16000 träffar av skiftande slag och med en kombination av gott om tid och intresse av sökande efter förbryllande tankar och idéer kan det vara en möjlighet att ta vara på.

Det ena leder till det andra som bekant. För att börja mitt i: Idag träffade jag en jury som jag kommer att vara ledamot av. Vi ska granska texter skrivna av skolbarn för en kommande bok. Mer om detta senare. Träffen skedde på Stadsbiblioteket i Södertälje. Efter mötet tänkte jag passa på att söka en bok av Moa Martinson, en bok med kortare texter vid namn Armén vid horisonten. Bibliotekarien plockade fram ett ex. och sa då han såg mitt namn på passerkortet jag försökte låna på att han kände igen mig eller åtminstone visste vem jag var.

Det visade sig att jag varit lärare åt två av hans - nu vuxna - barn och att de inte var minsta skadade av detta utan tvärtom nöjda.

Boken då? Varför detta intresse för Moa? Jo, på lördag är det dags för besök på hennes torp i trakten av Sorunda, mitt andra besök på platsen tillsammans med lärare och Moas sondotter.

Lille Daniel

Så fick vi träffa lille Daniel, släktens yngsta, född 8 augusti i år och en månad imorgon. Han bor i Märsta så han har goda chanser att bli flygintresserad. Vi får väl se. Intressant att tänka sig att när han är i min nuvarande ålder är vi antagligen borta alla vi bloggare på nätet. Man kan vara spekulera om vad som kommit istället.

Häromnatten tittade jag på den gamla Hasse Ekman-filmen Fram för lilla Märta. Hon - i Stig Järrels gestalt - var betydligt större än Daniel. Filmen, inspelad 1945, är en osannolikt optimistisk historia om kvinnokamp (lugn bara: det kämpas för hemmafruarnas rätt till drägliga arbetsvillkor), bland annat i en riksdag utan partier där vem som helst kan ringa in motioner till talmannen som sedan tvingar någon riksdagsman/kvinna att tala för dem.

Men filmen börjar och slutar i en tänkt framtid med en Järrel i långt, vitt skägg vid tiden för det senaste sekelskifter och den nymodighet man då tänkte sig skulle komma var näring eller mat via piller, men där blev siarna blåsta. I skrivande stund blomstrar kockprogrammen på teve och intresset verkar hålla i sig.

och Cornelis

Vår gamla polare (det känns i alla fall så) och tyvärr avlidna vismakare och entertainer Cornelis Vreeswijk har också kräftor med i sin sångskatt. Om nu någon hade trott annat. I samlingen "Linneas fina visor" finns den brutala texten "Alices snaps" till en melodi som för tankarna till ryska sånger som kompas av balalajka och dombra. Även Regina Lund har sjungit in den. Kräftorna dyker upp redan i första strofen:

"Alices snaps på bordet står./Helan kommer och helan går./ Kräftan är röd och kvällen blå/ och Alice har svårt för att stå./ Far han är full och amorös,/ klappar om Alice, sin egen tös/ Mor är orolig, kan man tro/ och dricker en snaps till var klo./ Månen är full, kvällen varm,/ mor spiller pilsner på sin barm./ Far han ger hals på nordiskt vis:/ -Ta hit en ny snaps åt Alice!"

I Lilla snapsviseboken som innehåller 209 snapsvisor i urval av Kaj Attorps är nummer 76 - 81 tillägnade kräftan till melodier som "Uppå källarbacken", "Vårvindar friska" och "O Tannenbaum".

Men nu får det vara nog med kräftor för i år. Jag åker till Märsta för att titta på släktens minsta lillebror, född 8 augusti i år.

Även Taube och Bellman

Evert Tube

Så blev det dags att avsmaka det egna koket och det smakade bra. Tillbehören också. Min fru Birgitta hade strängeligen instruerat mig om att köpa "såna där larviga hattar" på hemvägen. Men hur jag än letade bland alla kräftattiraljerna hittade jag inga hattar. Fast nöden är uppfinningarnas moder och på några sekunder hade jag vid hemkomsten tillverkat två hattar av ett par A4 med Albert Engströms valaffisch från 1922. Den som kanske bidrog till att vi fick kompromissen med Brattsystemet istället för spritförbud.

Det har slagit mig att även Taube har använt kräftor i sina texter. I Första torpet, första strofen, står det " ... och när Bellman sjöng vid tulln och ljustra kräftan röd - ur kastrulln". Han syftar förstås på Bellmans epistel 80 som avhandlar Ulla Winblads lustresa till Första Torpet, utom Kattrumpstullen. Den som börjar "Liksom en herdinna, högtidsklädd" och som slutar med att "Ulla, kullstjälpt som en fru, med Mollberg hon snarkar ännu." I andra strofen står det "... det torpet lilla, strax utom tulln, där kräftan ljustras röd i kastrulln". Vad han nu menar med det. Ljustra och koka är såvitt jag vet vitt skilda saker.

Eget kok i eget kök

I Pyttans A-B och C-D-LÄRA från 1896, skaldar herrarna J.A.G. Acke, Albert Engström, Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding och Birger Mörner: "Hummern blygare än laken rodnar när han kokas naken".

Det är samma sak med kräftor. Jag köpte ett kilo levande idag. Fick väcka dem efter att de slumrat i kartongen på hemvägen. Ruskade lådan så att jag kunde höra hur klobärarna började svepa runt med morrhåren och kravla runt. Sedan kokade jag upp vatten och hällde i salt och en gnutta socker och 1 dl av den sista Guinessen från Dublin. Dillen klippte jag upp för att den skulle gå ner i grytan. När jag skulle plocka i kräftorna var det en som nöp mig i fingret, men jag var beredd och släppte ner honom, för det var en hanne, i det kokande vattnet. Och snart fick de andra gå samma väg. När kartongen var tömd var det locket på - som i en ordinär sosseförsamling.

Nu svalnar godbitarna i grytan och det skall de göra tills imorgon. Visst ser det härligt ut! En natt i kylskåpet bara och vissa varor på kylning, sedan är livet nästan fullkomligt. Men det gäller att ha BÅDE kräftor och drycker inom räckhåll. Annars kan det bli katastrof - som i filmen Att angöra en brygga.

Kulturrådet i Göteborg

2 september, Justus, lär komma från latinet och betyda rättvis. Jämför med uttryck i flera språk, som Justitiedepartementet och slangordet "juste" eller "schysst". Nån som känner en Justus? Inte jag i alla fall.

Idag kom ett brev från Kulturrådet. Ivrigt slet jag upp det och det visade sig att det var en inbjudan till mingel i Kulturrådets monter på Bok&Bibliotek i Göteborg. Kortet i kuvertet skulle inbringa ett glas vin. Frågan är vad jag kan inbringa till Kulturrådet. Vi får se.

Det går knappast att ignorera en sådan originell invit. För den som inte varit på "Bokmässan" en torsdag kan jag berätta att det brukar vara horder av diverse utställare och deras kompisar som drar runt mellan öppna montrar efter stängningsdags och äter salta pinnar och dricker vin, utan varken inbjudan eller kontroll. Men trevligt brukar det vara.