En klass med byggelever i årskurs ett skulle börja läsa en bok idag, en gemensam, för övnings skull och för att få grepp om ett enkelt analysschema och höja sig ett steg från högstadiets "recensioner". De fick tre böcker att välja mellan. Det gäller att ha tillräckligt många av varje titel till hands. Böckerna ska vara behändiga att bära, lätta att läsa och vara så tilltalande att de lockar till fortsatt läsning.
Jag presenterade först de mycket tunna böckerna i entimmesserien: Spöket på Canterville och Morden på Rue Morgue. Eleverna lyssnade med tom blick när jag relaterade handling och försökte sätta in böckerna i ett sammanhang samt berättade något om författarna. Två andra klasser hade häromdagen kastat sig över "Spöket". En klass hade tystnat och börjat bläddra på fläcken.
Som i förbigående höll jag upp den tredje boken, Plåtad, den tredje i en ungdomsbokserie om Ted i Gröndal. Ögonen höll på att trilla ur de blivande murar- och snickarskallarna.
"Har du skrivit...en bok!?"
Och jag svarade att visst har det hänt att jag skrivit en eller annan bok - tillsammans med min son. Sedan var det bara att hämta böcker och medan jag delade ut dem haglade frågorna:
"Hur mycket har du tjänat? Är du miljonär? Hur lång tid tog det? Måste du betala för citaten i början av kapitlen?"
Till sist blev det läsro, men de läsovana började efter en stund begripa att de just höll på ta konsekvenserna av sitt val - Spöket på Canterville är betydligt tunnare och enklare - och det kom nya frågor:
"Måste vi läsa hela boken? Vad betyder det här ordet i texten? Är du gift? Har du barn? Vad läser du för bok? (Jag läste en bok av Moa Martinson.) Kan du hela boken utantill?"
Lektionen avslutades med att jag uppmanade de unga läsarna att skriva sitt namn på en lapp och sedan lägga in den som bokmärke. Jag lät dem inte ta med boken för att glömma den hemma eller nån annanstans. Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar