I vissa halvoffentliga miljöer tittas det ibland på film. I skolan måste man enligt "lagen" köpa in filmer som ska visas. Men priset är då inte 39 kronor som i realådan på varuhuset utan omkring 600 kronor. Mediacentralen i kommunen kan köpa in filmen och förmedla den, men budgeten är så klart mycket snäv ("Satsa på vård-skola-omsorg! - Nån.") Vissa lärare går runt detta genom att visa delar av filmer. Kanske del 1 på tisdagen och del 2 på torsdagslektionen? Frågan är hur ämnet filmkunskap ska kunna bedrivas om 20 filmer ska köpas in för sådär 12000 kronor till en liten grupp som har detta ämns som tillval. Ett alternativ är att se filmsnuttar och läsa en lärobok. Det finns en enda på markanden och den är urtråkig och otidsenlig. Ett annat alternativ, som troligen de flesta tillämpar är att titta på det som önskas, med hjärtat i halsgropen. Det är få som har åkt dit i förhållande till det (förmodade) antal som kringgår lagen. De enda som åkt fast är sådana som sålt filmkopior till kolleger och nån som hade en sladdrande elev med en förälder i branschen.
Vad som händer är att det blir rättegång och skolan, inte den enskilde läraren, får böta eller betala ett saftigt skadestånd på omkring 120000 kronor (kanske för förmodade 200 tjuvtittade filmer). Surt i alla fall för att visa film som eleverna knappast hyr eller köper på egen hand.
Att jag vågar skriva öppet om detta för första gången beror på att mina kletiga fingrar för en gångs skull är helt rena. Nu finns det nämligen en licens att köpa för drygt 3000 kronor per år och den berättigar till fri tittning på egenhändigt inköpta och hyrda filmer i sådan miljö som skolan. Enda undantagen är Pippi Långstrump och Star wars 4(!). Jag lovar att undvika dessa alster medan jag med ett par klasser segar mig igenom Odyssén respektive Troja, Hollywoodversionerna av de antika homeriska eposen. De gamla hjältarna och gudarna talar hyfsad och otidsenlig engelska och statisterna flyger runt som plockepinn i storm. Ibland stormar det också på riktigt - fast på film.
En kollega med fru som jobbar på ett hem för senildementa har samma problem, men lättare att komma runt det. Det går ju inte att hålla reda på vad dessa människor stoppar in i apparaterna och om det blir rättegång kan man tänka sig hur advokaten sopar golvet med åklagare, domare och nämnd medan de stackars anklagade gapande klappar händerna, medan personalen sitter med armarna i kors som publik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar