Moa som författare

Självklart är det viktigt att även kommentera Moas författarskap. Det är ju det hon är känd för och inte bara känd utan även folkkär och en ikon för flera generationer av berättare och kvinnokämpar. Hur var det när Harry kommit luffande till torpet Johannesdal och fått logi och en del annat också? Han hade dragit dit gänget som sedan utgjorde gruppen Fem unga som debuterade 1929. Vem fixade mat och tvätt, fika och alla annan service medan de unga, hungriga grabbarna smidde planer?

Moa fick, eller valde att, vänta med sin debut till 1933 och det rynkades på näsan på sina håll åt hennes plitande. Hon sades skriva dåligt, stava dåligt och inte ha nåt att komma med, men vem blev den mest lästa? Upplagor på över 100.000 visar att hon fångat något hos sina läsare. Hur många har läst en roman av Artur Lundkvist? (Som antagligen var den mest kritiska.)

Även om hon inte var någon förnyare av litteraturen var hon en viktig författare som hade något att säga. Prova själv med någon av hennes romaner: Kyrkbröllop eller Kungens rosor, eller... Minst tjugo volymer har hon producerat och hennes anseende har ökat under årens lopp, något som delvis kan ha sin orsak i filmen om Moa och intresset för feministlitteratur som initierats av bland annat Ebba Witt Brattström.

I Tigersteds Svensk litteraturhistoria från 1969 (tredje upplagan) står det i ett kort stycke där Moa fösts ihop med Ivar Lo och Fridegård ( i parentesen statarskolan?): "... medan Moa Martinsons (1890 - 1964) voluminösa självbiografiska och historiska berättelser, t.ex. Mor gifter sig (1936), Kyrkbröllop (1938), uttrycka arbetarkvinnans syn på tillvaron och uppbäras av ett häftigare och mera otuktat författartemperament samt en frodigare inbillning än hennes ovan nämnda kollegers." Vad tycks?

Göran Hägg ger å andra sidan Moa i sin Den svenska litteraturhistorien från 1996 ett par relativt respektfulla sidor med bild. Ivar Lo och Fridegård får ungefär lika stort utrymme. Hägg ger Moa både ris och ros och skriver om "starka och djärva kvinnoerfarenheter...växlar med flickboksprosa..." Snyggaste formuleringen: "...har direktintrycken av Norrköping ur grodperspektiv fått en allt bjärtare historisk lyster, som ingen i efterhand konstruerad roman eller sifferbaserad socialhistoria kan göra efter."

Frågan är om en Tigerstedt skulle ha förstått innebörden och/eller varför meningen skrevs.

Kvinnor och äppelträd

Igår, lördagen den 12 september, besökte jag tillsammans med Svensklärarföreningen Moa Martinsons torp på gränsen mellan Ösmo och Sorunda, norr om Nynäshamn. Gränsen mellan de gamla socknarna går mitt i huset fick vi veta av Harriet, som guidade. Hon är sondotter till Moa och har egna minnen av sin farmor eftersom hon var sexton år när Moa avled av leukemi, 74 år gammal.

Kvinnor och äppelträd är titeln på Moas debutroman från 1933. Då var hon redan etablerad genom att ha skrivit noveller i pressen, bodde ihop med Harry, som förresten fick en egen dotter med namnet Harriet i slutet av fyrtiotalet, när han gift om sig efter skilsmässan från Moa. Den dottern är språklärare och bosatt i Järna. Jag har övertagit en del elever som hon haft.

Torpet ligger inbäddat i grönska med höga äppel- och päronträd, antagligen omöjliga att skörda. Det mesta av frukten hamnar på marken, men bidrar kanske till att göda jorden. Titeln "Kvinnor och äppelträd" passade utmärkt till vårt besök eftersom äppelträden stod fulla av frukt och besökarna till större delen var kvinnor. En av mina fördomar är att det kulturbärande skiktet i samhället till största delen består består av vithåriga tanter. Här fick jag mera vatten på min kvarn även om det i gruppen ingick fyra män och några av kvinnorna hade färgat eller tonat hår.

Moas torp

Dagens datum 090909 är fascinerande i sin regelbundenhet. Den som söker på Google får 16000 träffar av skiftande slag och med en kombination av gott om tid och intresse av sökande efter förbryllande tankar och idéer kan det vara en möjlighet att ta vara på.

Det ena leder till det andra som bekant. För att börja mitt i: Idag träffade jag en jury som jag kommer att vara ledamot av. Vi ska granska texter skrivna av skolbarn för en kommande bok. Mer om detta senare. Träffen skedde på Stadsbiblioteket i Södertälje. Efter mötet tänkte jag passa på att söka en bok av Moa Martinson, en bok med kortare texter vid namn Armén vid horisonten. Bibliotekarien plockade fram ett ex. och sa då han såg mitt namn på passerkortet jag försökte låna på att han kände igen mig eller åtminstone visste vem jag var.

Det visade sig att jag varit lärare åt två av hans - nu vuxna - barn och att de inte var minsta skadade av detta utan tvärtom nöjda.

Boken då? Varför detta intresse för Moa? Jo, på lördag är det dags för besök på hennes torp i trakten av Sorunda, mitt andra besök på platsen tillsammans med lärare och Moas sondotter.