Valupptakt med Euskefeurat

Söndag den 22 augusti hade opposititionen tillsammans med LO en fem timmar lång valupptakt på Långholmen i Stockholm. Mikael Wiehe, Lars Ohly, Peter Eriksson med flera visade sig under uppropet "Inga fler skitår". Allt gott och väl med hyfsat väder. Men publiken var rätt gles och när Ronny Eriksson med Euskefeurat som sista nummer och showens absoluta höjdpunkt framträdde och dessutom framförde viss kritik angående oppositionens självförtroende och LO:s ryggrad visade det sig att alla politiska och fackliga företrädare redan hade givit sig iväg. Så stort var det kulturintresset. Bara prata själv - inte lyssna på "rörelsen"!

Världens längsta bokbord

Författarcentrum Öst bidrog med tjugo av alla de bord som utgjorde världens längst bokbord - på Drottninggatan i Stockholm söndagen den 15 augusti i år. Över 40 av medlemmarna deltog och det blev en fin dag trots en liten stund med regnstänk. Vätan betydde ändå att vi fick användning för de plastöverdrag som inköpts "utifall". Som medarbetare för FC Östs del hoppas jag att alla deltagare och besökare känner sig nöjda med dagen - och att de som avstod ångrar sig och kommer igen nästa år.

Stockholms kulturfestival

Eftersom jag jobbar med Stockholms kulturfestivals final, det stora bokbordet på Drottninggatan på söndag, ville jag ta en titt på vad som erbjuds tidigare i veckan. Sagt och gjort: Jag tog min fru i hampan och tunnelbanan till Norrmalm. På vägen läste jag över en medresenärs axel att en komiker åkt fast för sjöfylla, sjöpolisens sommarnöje, med 0,3 promille alkohol i kroppen. Och det var ju ingen kulturell upplevelse.

Men på Sergels torg hade man ställt upp ett tält vari man byggt upp en liten estrad med mycket amatörmässigt ihopspikade och dito målade möbler. Min fru sa att det var tänkt att vara roligt. På scenen satt två herrar och förde ett samtal om naturlyrik för en gles skara pensionärer på stolar med gungryggstöd. Efter en kvart blev jag tvungen att föra ut min fru som nickat till i kvalmet därinne.

I portalen till Brunkebergstorg fanns en utomhusscen på vilken en kuplettsångare ackompanjerad av en pianist uppträdde. Han var klädd i röd smoking och påminde till röst och omfång om Johnny Bode. Publiken var mycket uppskattande och det var fullsatt. Säkert flera hundra personer och det lät rätt bra.

På själva Brunkebergstorg fanns också en estrad. Där underhöll ett popsnöre på sedvanligt sätt. Min fru tyckte att han lät som Peter Jöback men sa att det inte var han. En grupp ungdomar stod framför scenen och jublade åt honom som inte var Jöback. När han fick syn på oss slutade han i alla fall.

Även på Gustav Adolfs torg fanns en scen, en stor sak. Där satt en symfoniorkester och repade. Kanske det var orkestern från Operan som tvingats ut från sitt trygga dike i huset bakom.

Norrbro var tömd på trafik, men tyst var det inte. Det hördes ända uppe på bron att något pågick bredvid. På Strömparterren underhöll en vuxen man ett antal barnfamiljer med nån sorts skum eller såpbubblor.

På Stora Nygatan och Söder Mälarstrand var det som vanligt. Ingenting av festivalen syntes där.

Tyvärr visade det sig att den t-shirt jag köpt åt min fru med loggan på framsidan hade datum för festivalen på baksidan så denna festival kommer att stanna länge i vårt gemensamma minne.

Med Wiehe på Gröna Lund

Att se och lyssna på Mikael Wiehe var upplyftande. Hans humör sviktar inte som på andra sextioplussare. Han var visserligen förpassad till lilla scenen som numera är detsamma som dansbanan eftersom den riktiga lilla scenen fått ge vika får nån sorts barnattraktion.

Publiken fyllde gott och väl ut platsen i alla fall och den var mycket entusiastisk, särskilt till de mera politiska låtarna och introduktionerna. Trots värmen höll de flesta ut, stående i sjuttio minuter plus väntetiden innan klockan åtta.

Något ansträngande när den egna tyngden pressade fötterna mot dansgolvet. Lyckliga de som tagit plats vid borden invid räcket sådär två timmar innan.

Skitdag med fusk och orimliga krav

Ingen bra dag idag - med sega möten och fuskande elever som tittar sig skelögda på varandras prov och tror att det inte syns. Dessutom är det ett säkert tecken att de som fuskar tittar mera på provvakten än på provuppgiften.

Till råga på allt hade min skyddsling Micke fått inkassokrav på räkningar som redan är betalda. Varning för Ginza som skickar ut räkningar som ska betalas inom tio dagar. Kommer inte betalning in i tid tillkommer påminnelsavgift på 50 kronor från ett annat bolag som heter Klarna och - som det tycks - några veckor efter att räkningen betalts och påminnelse betalts kommer ytterligare krav på inkassoavgift från ett annat bolag som heter Segoria.

Källgranskning på Postmuseet

Var i fredags på Postmuseet med en grupp elever och min lärarkandidat. Vi skulle få en genomgång i ämnet källgranskning - ett mycket viktigt och aktuellt ämne nuförtiden. Så vi hade preparerat med två stycken uppsatser som handlade om kommunikationer under andra världskriget. Nog så intressant, fast eleverna tyckte texterna var tunga och att man skrev sjukt många brev på fyrtiotalet. Uppsatserna var skrivna av komvuxelever - inte helt perfekta alltså.

Vår ciceron på museet frågade eleverna vilka källor man kan använda för att hämta uppgifter. De svarade förstås "internet", men sedan blev det inte mycket mer. "Böcker" och "uppslagsverk" krystades fram med visst besvär. Efter en tyst minut som kanske bara var en halv kunde vår guide inte hålla sig längre utan slängde triumferande fram: "Arkiv"!

Då muttrade vår mest ovilliga och negativa elev: "Nu fick Stefan en idé!"

Shakespeare, Özz Nujen och SJ

Efter jobbet i torsdags, skärtorsdagen, åkte jag med några närstående och arbetskamrater till Uppsala med tåg för att se uppsättningen av En midsommarnatts dröm. Resan från Centralen till Uppsala och åter kostade över 1000 kr för sex personer medan teaterbiljetterna för samma sällskap kostade 980 kr. Vad som var mest prisvärt och varade längst är det ingen tvekan om.

Ett vägande skäl till resan var att vi ville se och höra Özz Nujen, särskilt efter den översvallande kritiken i DN. Hans stå-upp-attityd passade utmärkt till Puckrollen och det blev en hel del "spelande på publiken". Vid ett tillfälle ville han att de som någon gång varit kära skulle applådera. Då märkte jag att damen bredvid mig, en alldaglig femtioplus finska som jag aldrig sett förut, inte applåderade. Det var så uppenbart och som jag uppfattade det demonstrativt så jag frågade diskret: -Vad då? Har du ditt kvar?

Då log hon och sa med sin sjungande dialekt: -Nej, det var så länge sen och jag låg bara så här! medan hon sträckte ut armarna.